Nätet

Trots att jag vet att det kan vara vanskligt så sätter jag genast igång med att leta svar på nätet. Jag gör det i smyg, i ensamhet, vill inte visa min oro för familjen. Jag kan inte sova, har alldeles för mycket i huvudet för att kunna koppla av. Det är därför jag går upp och sätter mig vid datorn.
Det känns nästa skamligt att sitta där ensam om natten och hastigt skumma igenom dokument efter dokument.
Men jag kan inte låta bli. Det har bara gått några timmar sedan samtalet på dagis men jag har redan hunnit måla upp ett antal skräckscenarion. Måste få veta. Måste hitta en bekräftelse på att mina värsta farhågor inte är någonting annat än hjärnspöken.
Jag söker ledtrådar. Positiva ledtrådar som förklarar.
Jag letar efter dokumentet som berättar att:
Visst, barn kan bete sig så här, det är inget ovanligt.
Jag letar efter andrum och lugn.
Törs egentligen inte, för tänk om jag inte hittar det jag söker?
Eller ännu värre: Tänk om jag hittar något jag inte vill veta!

Men jag kan inte låta bli att leta.
Jag går igenom samtalet vi hade på dagis om och om igen. Vad var det nu de sa egentligen? Mitt första sökord blir ”turtagning”.
Tusentals träffar.
Dokument i massor.
Ett alldeles för allmängiltigt ord tydligen. Jag ändrar sökväg till ”dålig och turtagning”. Överst i raden av alla träffar sticker ett ord ut:
Autism.
Jag flämtar till, tappar andan.
Smack! Som en örfil.
Hjärtat missar ett slag och jag får för några sekunder en känsla av att falla.
Autism!
Men nej, det kan inte vara så. Det känns inte rimligt.
Han har inte autism.
Inte Kalle.
Autism är något helt annat. Headbanging. Rain Man. Institution.
Visst, det kan säkert finnas massor av diagnoser som stämmer in på mina sökord, däribland autism, det är ju trots allt samma sfär.
Jag provar ”språkförsening”. Återigen: Autism.
Förstår nu att jag kommer att stöta på det otäcka ordet hur jag än formulerar mig. Det ingår givetvis i bilden. Det finns förstås många symptom på autism.

Jag har ett mycket vagt begrepp om vad autism är.
Underliga barn med blicken långt, långt bort i fjärran.
Barn i en egen värld. Som gungar på överkroppen.Boy in a bubble.
När jag växte upp bodde det barn som hade autism på ställen som
Ulleråker och Hågaby. Barn som ingen orkade med. Givetvis har de språkförseningar och dålig turtagning.
Självklart.

Jag ger upp. Inser att jag vet för lite för att kunna sovra. Det är i alla fall min “förståndiga” tanke, den jag säger för mig själv. Men innerst inne vet jag att svaren skrämt mig. Jag vågar inte leta mera. Jag vågar inte söka på ordet ”autism”. Vågar inte veta mer. Tänk om jag skulle hitta fler symptom som stämmer överens med hur Kalle är. Det bränns för mycket. Det känns obehagligt och jag ångrar med ens att jag började rota på egen hand. Jag kopplar ner och lovar mig själv att ge fan i datorn i fortsättningen. Helt i onödan, förstås, eftersom jag vet att det är ett löfte jag kommer att bryta ganska snart.
Måste bara få hämta andan.
Försöker sova igen, men nu är det om möjligt ännu svårare. Tar till slut en sömntablett, fast det egentligen är alldeles för sent, och somnar in oroligt ett par timmar.

Flashback:
Vi spelar kubb och alla kusinbarnen rusar runt oss. Kalle, (1,5 år) är som vanligt glad och sprallig, skrattar och busar med alla. Men ibland blir han trött och kryper upp i någon vuxens knä. Även hos mostrar som han inte känner så väl.
– Kalle, vilken härlig unge, säger de. Pappa, Mamma och storebror blir stolta.