Samtal">

Kapitel 2

Samtal

[ Sences Working Overtime - XTC ]

Resten av dagen har jag svårt att koncentrera mig.
Tänker.
Funderar.
Spekulerar.
Jag åker tidigt från kontoret. Tar bilen och svänger runt på stan för att distrahera tankarna. Ser vuxna och barn som promenerar. Bekymmerslösa människor. Världen utanför ser ut precis som vanligt fast jag känner på mig att ingenting, någonsin, kommer att bli som vanligt igen.
Vad ska nu komma? Vad ska hända? Det måste ju vara allvarligt när Elin tar ett sådant här initiativ. Oron rör på sig igen någonstans djupt inne i magen.

Det är inte bara Elin som tar emot när vi äntligen sätter oss till bords i personalens fikarum. Även den andra förskoleläraren, Johanna, är med.
De måste vara två! Detta är för jobbigt att ta på egen hand.
Moraliskt stöd.

Elin tar sats och börjar berätta att de tycker sig se att Kalle avskärmar sig från de övriga barnen. Han är inte intresserad av dem, ägnar dem sällan ens en blick. Maritta och jag blir lika förvånade bägge två. Men språket då? Vad det inte hans språkliga utveckling vi skulle prata om? Vi säger det inte, inte än, men vi tittar förvånat på varandra.
Vad är detta?

Elin fortsätter:
– Jag har gjort en handlingsplan som vi vill att ni tittar på. Det går ut på att få Kalle mer motiverad att söka kontakt med de andra.
Hon räcker över ett A4-papper.
Vi är överraskade. Minst sagt. Samtalet har tagit en helt annan vändning än den vi förberett oss på. Här står ingenting om språk. Detta handlar om kontaktproblem, dålig turtagning, ilska och oförmåga till social interaktion.
En massa termer. Turtagning? Vad står det för? Betyder det att han är otålig, undrar jag för mig själv. Jag kan inte läsa det här.
Inte här, inte nu.
– Vad säger ni, kan ni känna igen Kalle i det vi beskriver? frågar Elin?
Fröknarna tittar undrande på oss.
Vi är lika undrande.
Förvirrade.
Förvånade.
Vi har aldrig funderat i sådana banor. Hemma har Kalle alltid sökt kontakt. Både med oss i familjen och med gäster. Vi berättar att Kalle alltid varit mycket intresserad av sin bror och hans kompisar.
Alltid.
Från första början har storebror och allt han företagit sig varit intressant. Mindre barn har vi sällan på besök, de flesta bekanta har äldre barn. Men småbarn brukar väl inte leka med varandra, eller?
– Nä, visserligen inte, säger Elin, men det brukar komma så småningom. Har ni inte lagt märke till detta hemma?
Nej! Vi är båda bestämda på den punkten. Kalle har alltid uppfattats som en mycket lättillgänglig och öppen person. Bekanta brukar påpeka det: “Han är väldigt social”.
Vi har mycket svårt att köpa den bild förskolelärarna målar upp för oss.
Språket då? försöker jag.
– Har ni också märkt att han använder mindre ord nu än förr?
Jo, det hade de också funderat över, men det såg man som ett mindre problem.
– Det finns möjlighet att söka en resursperson åt honom….
Resursperson!
Ordet hänger kvar i luften som ett stort svart moln.
Jag minns inte vem som sa det. Plötsligt bara fanns det där.
Resursperson.
I behov av stöd.
Sjuk.
Omsorg.
Assistent.
Utvecklingsstörd.

Först blir jag rädd. Sen blir jag förbannad.
Visserligen är det dåligt med personal, och har så varit en tid, men om de ska stigmatisera min son för att täcka upp luckor i schemat … då jävlar. Det är min första tanke. Den spontana. Men det kan jag inte tro, vill inte tro det.
Jag har naturligtvis fel. Så är det givetvis inte.
Maritta kan inte hålla sig. I hennes yrkesliv innebär behov av en resursperson att man är sjuk. Man klarar sig inte på egen hand.
– Menar ni att han är sjuk? Vad menar ni egentligen? Ska vi ta honom till en psykolog? Behöver han hjälp?
Hon gråter. Hon är både ledsen, förtvivlad och förbannad.
Men mest besviken.
Besviken på att allt detta kastas ut så här abrupt och brutalt.
– För fan, Elin, vi var här för tre månader sen på utvecklingssamtal, då var allt frid och fröjd. Varför sa du ingenting då?
Elin skruvar på sig, ser olycklig ut.
– Jo, jag hade funderingar på det. Samtidigt tyckte jag det var för tidigt att säga något. Jag ville inte oroa i onödan. Det var inte heller lika påtagligt då.
Jag ville vänta. Alla barn är ju olika.

– Jag tycker inte ni ska ta det här med resursperson så allvarligt. Många barn kan behöva en resurs vid vissa tillfällen. Till exempel är det inte ovanligt att man kan få en resursperson vid en skilsmässa, inflikar Johanna.
Hon har hittills mest suttit tyst, men märker nu att hon måste försöka hjälpa Elin att avdramatisera det hela.

– Kalle är ju en fantastiskt pigg kille, tillägger hon. Han är charmig och älskar att busa med oss i personalen. Han älskar gymnastiken och att vara ute på gården. Sådana här problem kan man träna bort och där kan en resursperson vara till stor hjälp.
– Tycker ni inte att vi ska gå vidare, ska vi inte ta kontakt med
en psykolog, undrar vi?

Det tycker inte fröknarna. Kalle har ju haft en jobbig tid, både med inskolning och med sjukdomar. Han kanske bara behöver lite mera tid.
Det tycker vi också. Det låter rimligt.
Så har det ju verkligen sett ut den senaste tiden.
Skitjobbigt.
Han har haft det jättetufft.
Han kanske bara tar igen sig?
Vi avtalar en ny tid. Nästa gång ska även Birgit, som är förskolans pedagogiska ledare, vara med.
– Gå hem och fundera på det här med resursperson nu, så tar vi kontakt med Birgit. Hon är psykolog och kan mycket om barns utveckling, säger fröknarna.

Vi hämtar Kalle och går hem. Vi passerar genom tambur och över skolgård. Jag ser inte åt de andra människorna som finns där. Vill inte se dem.
Jag tycker det skriker problem om oss där vi går. Jag hoppas innerligt att ingen försöker sig på att tilltala mig. Känner inte alls för det vanliga snacket föräldrar emellan. Orkar inte med något dösnackande om väder och skitiga galonbyxor.
Inte nu.
Vi tittar ner i backen, håller fokus någon meter framför skospetsarna och undviker därmed allas blickar och inviter.
Vi klarar oss hela vägen ut till bilen.
Vi ska åka hem.
Vi ska fundera.

Flashback:
Kalle, 1,5, spexar. Är i centrum.
Kalle sover borta för första gången, han äter middag med sina kusiner, sin bror och barnvaktande farmor och farfar. Kalle har blickarna på sig, han geggar med spagettin. Kusinerna skrattar. Han geggar mera. Alla skrattar. Han är huvudattraktionen och han stormtrivs.

Varför låten Sences Working Overtime?

Refrängen till XTC´s Senses Working Overtime beskriver väldigt bra den stress jag upplevde när problematiken kring Kalle rullades upp.. Alla sinnen på helspänn, man tolkar signaler, hyperobservans ( vilket bra ord, tack Claes!) mot barnet och gentemot omgivningen och deras kommentarer ,synpunkter etc. Vad menar hon – egentligen- med den kommentaren? En intensiv tid, minns sagt.

And I can see, hear, smell, touch, taste,
And I´ve got one, two, three, four, five,
Senses working overtime
Trying to take this all in.