Elin

– Vi måste prata om Kalle…

Dagisfröken har tagit mig lite åt sidan. Jag har precis lämnat Kalle och han har som vanligt rusat rakt in på avdelningen utan att säga ”hej då”.
Han har alltid bråttom.
Barnen virvlar runt hennes ben, klänger på henne och alla vill någonting. Det är det sedvanliga morgonkaoset i den alldeles för trånga tamburen på förskolan.

– Som sagt, vi behöver prata med er om Kalle, har du och Maritta tid att komma hit för ett samtal tror du. … helst idag?

Elin ser besvärad ut.
Konstigt, tänker jag. Vad är det här, vad är det frågan om?

Hon fortsätter:
– Vi måste boka en tid så fort som möjligt. Kan ni inte i eftermiddag, så har jag de här tiderna lediga denna vecka.
Hon vecklar upp en liten lapp och visar mig.
Datum. Tider.
Jag säger ingenting, jag ser ingenting. Bara en röra av siffror.
Det säger mig ingenting.
Tankarna virvlar i mitt huvud och i magen börjar någonting otäckt att röra på sig.
Någonstans har jag väntat på det här. Fruktat det här.
Ändå kommer det som en fullständig kalldusch.
Motsägelsefullt, men så är det faktiskt.
Vad är det som händer?
Nu blir jag skiträdd.
Jag förstår att oron syns på mig.

– Du förstår väl att jag blir orolig nu? säger jag.
Jag måste tala om för henne att jag inte kommer att kunna tänka på någonting annat innan vi fått reda ut det här. Vad är det hon vill? Vad har hänt?
Jag stirrar på Elin. Hon förstår. Jag kan se det på henne. Hon har barn själv. Hon har varit i den här situationen förr. Hon vet hur svårt och känsligt sådant här är.
Att bara antyda att det finns ett problem.

Ett problem som har med någons älskade unge att göra.

– Jo, det är klart jag förstår, men nu ska du inte ta för allvarligt på det här.
Ta det lugnt nu, det är ingenting att hetsa upp sig för.  Vi vill gärna prata med dig och Maritta om Kalle. Vi tycker det finns anledning att diskutera en del saker som vi kan hjälpa honom med och vill gärna göra det innan vi börjar.
Prata med er, alltså.

– Vi kommer i eftermiddag, direkt efter jobbet, säger jag och går därifrån.
Ut.
Snabbt bort.
Ta mig härifrån.
Zappa.
Byt kanal.
Det känns overkligt och jag vill snabbt tillbaka till fast mark och den vanliga, trygga världen.
Förvirrade tankar dyker upp. Ska jag ta med mig Kalle hem?
Hela stället, som jag tidigare bara förknippat med positiva bilder, känns plötsligt främmande och ogästvänligt.
Kan jag verkligen lämna Kalle hos de här människorna?
Ska vi stanna hemma idag?
Men, nej. Jag bestämmer mig för att det är som vanligt.
Kalle är inte sjuk. Det är inget fel.

Självklart kommer vi redan i eftermiddag, hur fan kunde hon tro något annat, tänker jag när jag sitter i bilen på väg till jobbet.
Men vad är det frågan om? Vad menar hon med “samtal”?
Men visst anar jag vad som ska komma.

Kalle har blivit sämre på att prata. Han har stått stilla och till och med tappat en del i sin utveckling de senaste veckorna. Det har faktiskt varit en märkbar tillbakagång, framförallt språkligt. Det har vi grubblat på ett tag, Maritta och jag.
Vi har pratat mycket om det. Vad kan det bero på? Är det en ”period”?
Barn har ju sina perioder då de tycks stå stilla, sen tar det plötsligt fart igen.
Storebror Wille har också frågat:
– När ska han börja prata ordentligt?
Vi har som sagt funderat, och nu har tydligen också dagis märkt av det. På ett sätt känns det skönt att de är observanta, att man är mån om att hjälpa. Det kan inte vara lätt att påpeka brister eller fel på barnen. Jag avundas dem inte. Alla föräldrar vet hur känslig man är för kritik. Har också tyckt mig se ett bekymrat uttryck hos Elin den senaste tiden. En rynka mellan ögonen som inte brukar vara där. Har funderat en del på vad den där rynkan kan stå för, men inte kopplat ihop den med Kalle.
Kanske har vi sagt något olämpligt?
Slarvat med tiderna kanske?
Missat att baka till föräldrafikat?
Men igen, det är skönt att de är observanta. Men det hjälper föga mot min oro. Inte när de har synpunkter på vår älskade lillebror.

Efter jul har sjukdomsperioderna löst av varandra hemma hos oss.
Förkylningar.
Vinterkräksjuka.
Influensa.
Och efter den, mera snor och hosta.
Kalle krönte det hela med en kraftig astmaattack som krävde akut sjukhusvård. Han fick panik när de tvingade på honom andningsmasken. Upplevelsen på barnakuten var traumatisk, den tog hårt.

Efter den utflykten slutade han sova i sin egen säng. Han blev väldig mammig, han pratade mindre och mindre.
Tystnade.
Han blev liten igen. Han är fortfarande liten, bara 2,5 år, men han har faktiskt varit större när han var yngre.  Ett steg tillbaka, kanske flera steg tillbaka. Men gör inte barn så … ibland, väl?

Maritta svarar, som vanligt med andan i halsen, när jag får tag på henne via jobbets mobiltelefon. Hon är på språng mellan hembesöken i sitt distrikt. Jag återberättar ordagrant vad som sagts på dagis.
– Oj då, vad betyder det? Trots att vi talar på en mobiltelefon så hör jag att hon blir oroad. Jag säger att jag inte vet, men att Elin verkar bekymrad.
– Måste vara hans språk, säger Maritta. Det har vi ju också märkt, eller hur?
Jag säger att jag inte vet vad det kan handla om, men att situationen känns obehagligt akut. Varför skulle hon annars vara så angelägen?
Varför skulle hon annars ha förberett sig med flera möjliga datum på en liten handskriven lapp om inte det var något allvarligt?

Maritta blir som vanligt inte lika stressad som jag, hon kan snabbt räkna upp ett antal anledningar till varför dagis vill träffa oss.
Vi enas om att det förmodligen handlar om Kalles språkliga tillbakagång.
– För något annat kan det väl inte vara? Han verkar ju trivas och inte har jag sett att han är elak mot andra? Jag fortsätter att fiska efter svar hos Maritta. Jag vill ha en bekräftelse på att detta inte är något att oroa sig för.

– Det är bra att dagis är observanta, kanske vi kan få hjälp av logoped? Han borde prata bättre än han gör. Jämför med Acke, Lovisa och Daniel. De är bara några månader äldre än Kalle och flera av dem pratar riktigt bra.
– Du ska inte jämföra med andra barn. Dessutom är båda Acke och Daniel sämre motoriskt än vad Kalle är.
Maritta har rätt.
Visst, så är det … och man ska inte jämföra. Men det gör man ju.
Hela tiden.
Det låter så förbannat förståndigt det där.
Jämför inte. Alla är olika. Visst, men alla jämför.
Hela tiden.
Alltid.