Söndagsbilagan">

Kapitel 4

Söndagsbilagan

[ I´m Not In Love - 10cc ]

De följande dagarna blir oroliga.
Ett virrvarr av tankar och funderingar.
Dagispersonalens ord snurrar i våra huvuden.
Nattsömnen uteblir.
Vi funderar.
Vi diskuterar.
Vi argumenterar.
Värderar riktigheten i deras åsikter. Vi turas om att spela ”djävulens advokat”. Det sker omedvetet. Man lär sig argumentera emot det man inte vill höra och det känns alltid bättre om det bekräftas av någon annan. Vi berättar vad som hänt för människor i vår närhet. Vi känner att vi måste dela detta med andra.
Vi behöver stöd.
Vi behöver råd.
Kloka råd.
Vår omgivning är jättebra på att bekräfta, de säger exakt det vi vill höra. Det vill säga: ”Det är ingen fara”, men råder oss samtidigt att ta kontakt med BVC.
– Visst, det låter befängt. Kalle är ju världens mysigaste unge!
Men, gå vidare och hör med BVC. För säkerhets skull.
Få det ur världen. Annars kommer ni att grubbla ihjäl er.
Låter klokt.
Både Maritta och jag känner att vi måste gå vidare med detta.
Vi måste kolla med professionen, vi måste höra med någon som kan det här.
Maritta ringer BVC och vi får tid inom en vecka.

Under de kommande dagarna har jag svårt att lämna Kalle ensam. Jag vill inte att han ska vara på dagis. Jag vill vara själv med honom.
Ta hand om honom.
Ha honom under uppsikt.
Kontrollera honom.
Jag testar honom: Kan han härmas? Jo, det kan han.
Förstår han vad jag säger? Jo, det verkar onekligen så …

En morgon är Kalle frånvarande. Stirrar rakt fram.
Han är för en kort stund inte riktigt med.
Okontaktbar.
Sedan släpper det plötsligt och han är som vanligt igen. Det räcker för mig.
That´s it!
Inget dagis idag.
Kalle och jag gör en bilutflykt istället för att jobba och gå på dagis. Vi ”vabbar” och åker till Aquaria i Stockholm som är ett favoritställe. Kalle ligger länge i undervattenstunneln tillsammans med en massa andra barn. Han ser ut som vem som helst. Det är ingen märkbar skillnad. Han sitter där lugnt och fint, bryr sig inte om de andra ungarna som klänger och klättar runt honom. Jag sitter en bit ifrån och iakttar honom, ser på honom och försöker förstå vad det är som sker.

Kalles problem finns överallt. Varje vaken sekund är det närvarande. Så snart jag får tillfälle (det vill säga: när ingen ser på) letar jag efter fakta i de medicinska böcker vi har hemma. Jag läser allt jag kan komma över om hjärnans utveckling, barnsjukdomar och utvecklingsstadier. Jag letar och letar men hittar inte det jag söker. Det finns ingenting som stämmer in på det jag vill ha. Det där tillståndet där utvecklingen plötsligt stannar av för att sedan komma igång igen. Då allt blir bra till slut.

Jag kan inte fungera normalt och det syns naturligtvis på mig.
Speciellt på jobbet. Koncentrationen brister.
Jag anförtror mig till en början åt några få arbetskamrater. Försiktiga frågor, antydningar om att fröknarna påpekat att Kalle inte fungerar så bra på dagis. De jag pratar med är också småbarnsföräldrar, de känner igen situationen och kan förstå oron.

– Varför skulle det vara autism, varför det värsta? skrattar en av arbetskamraterna när jag försiktigt – halvt på skämt, så där i förbigående – berättar vad jag hittat på nätet.
– Min dotter leker också mycket ensam och hon var också sen med att prata, berättar hon vidare.
– Men det gav sig. Hon är som vilken unge som helst idag.
– Min brors pojke pratade inte förrän han var fem år. Han mår fint idag.
De flesta jag pratar med visar sig ha någon i bekantskapskretsen som haft liknande problem.
– Det ger sig.
– Det är en fas.
– Pojkar kan vara sena.
– Måste man leka med andra barn?
– Måste alla barn på dagis vara lika. Han kanske inte trivs på dagis?
Och så vidare.

Jag suger åt mig alla positiva åsikter och tankar. Så sköna att få höra, måste hem och berätta för Maritta. Ibland ringer jag hennes mobil bara för att föra vidare vad någon har sagt. Jag berättar om hur deras barn betedde sig vid en viss ålder. Triumferande kan jag tala om hur andra barn minsann också haft liknande problem som sedan visat sig vara en normal fas i livet.
Minsann!
– Det ordnar sig, säger vi.
– Det ordnar sig nog…
– Puss.
– Vi ses hemma.

Men är det verkligen så i Kalles fall? tänker jag för mig själv.
Jag vet med mig att jag inte ger omgivningen riktigt hela bilden av Kalle.
Jag håller alltid inne någon liten farlig detalj.
Jag mörkar, vågar inte berätta hela sanningen.
Jag vet hur jag ska formulerar frågorna för att få rätt svar.
Det svar jag vill höra.
Jag fuskar och vet att jag kommer att få igen det.

En söndagsmorgon när jag slår upp lokaltidningen finns autismreportaget där. Ett par veckor tidigare är det inte säkert jag ens registrerat det. Jag är i högsta grad receptiv. Jag törs knappt läsa. Maritta och jag läser det tillsammans. Vi känner igen flera av Kalles små egenheter och vi märker – och förstår – att han har en hel del gemensamt med barnen som beskrivs i Upsala Nya Tidnings söndagsbilaga.
En hel del.
Ganska mycket.
Till och med väldigt mycket, eller?
Vi tittar på varandra.
Precis som Kalle, säger vi.
Flera gånger.
Han stämmer in på bilden, det finns mer i detta än vi vet och definitivt mer än jag vill veta.
Paniken stiger.
Jag vill inte läsa mer nu.
Orkar inte ta in mer.
Vill inte.
Snart visar det sig att andra i vår närhet också läst reportaget.
Läst och jämfört.
Jämfört med hur Kalle är.
Men så där är inte Kalle, säger de. Kalle gör ju inte så….eller?
Vi hänger på:
– Nä, inte riktigt så, kanske… Men han påminner om den där flickan…
– Men det gör många barn.
Även om vi också hittar en del olikheter mellan Kalle och barnet i reportaget, så blir tidningsartikeln den första riktiga fingervisningen om att Kalle kanske har ett beteende som hör hemma inom autismspektret.
Men vi säger det inte högt.
Inte till någon.
Inte ens till varandra.

– Ta det lugnt nu, varför denna oro? Ni har ju en glad och frisk kille. Detta behöver inte betyda något, säger en förståndig bekant när vi tittar in på en eftermiddagsfika. Men för Maritta och mig är problemet ständigt närvarande och vi har ett behov av att dela med oss av vår oro till nästan alla vi känner och möter.
Efter helgen ska vi till BVC och vi kan inte tänka på något annat. Om inte så syns det så tydligt på oss att något är fel. Människor vi möter kan inte missa det.
– Varför tro det värsta, fortsätter hon. Det är väl bra att ni har sökt på BVC, men ni ska se att detta är ett sånt där tillfälle som ni kommer att kunna skratta åt längre fram. Idag finns det en tendens att överdiagnostisera, man låter inte barnen få den tid de behöver. Allt ska mätas, vägas och värderas.
Jag har hört den synpunkten från flera håll.
Överdiagnostisera.
Psykologisera.
Hon kanske har rätt? Tänk om det är så enkelt? Sådant har man ju varit med om otaliga gånger. Typiskt mig att alltid ta till det värsta, tänker jag. Hoppas verkligen det är så den här gången också. Något jag kommer att skratta åt längre fram.

Alla lugnande kommentarer gör mig i grunden inte mindre orolig, men det lättar faktiskt för stunden.
Men, handen på hjärtat, vad ska folk säga? De har inte sett mycket av Kalle på sista tiden, de har inte sett förändringen.

Släkten tycker också att vi överdriver. Deras bild av Kalle är helt annorlunda. De har inte heller sett mycket av Kalle de senaste månaderna. De har inte heller upplevt förändringen. Jag försöker att lätta på ångesten ytterligare genom att skicka ut ett mejl till ett antal personer som inte längre finns i vår omedelbara närhet, men vars råd vi verkligen behöver. Jag försöker vara ärlig.
Alla svarar inom ett par dagar. Många kloka ord, många tankar om vad vi skulle kunna och borde göra.
Ingen av dem avfärdar detta som hjärnspöken.
Samtliga känner och förstår vår oro.

E-brev till vänner, maj 2004.
Tänkte bara skriva och lätta min ångest något. Vi har dessvärre fått ett problem på halsen som just nu känns gigantiskt.
Kalle har, sista halvåret, slutat att prata. I somras hade han ett ganska rikt ordförråd och använde också orden riktigt. Under vintern har han blivit tystare och många ord har försvunnit, en del som Mamma, Pappa, Wille och Glass använder han fortfarande. Han kommunicerar mer med gester och genom att handgripligen hämta det, eller den, han vill ha.
Förutom talet har han slutat att t ex cykla på trehjulingen. På dagis har man märkt att han drar sig undan de andra barnen, har ingen lust till kontakt med dem. Han är iofs lika glad och busig som vanligt, men inte alls lika lätt att knyta an till som tidigare
Vad detta beror på vet vi inte, men något har hänt det sista halvåret.
Är det dagis som är problemet för honom? Känns jobbigt att lämna honom där när man går med sådana funderingar. Personalen försäkrar dock att han är glad och pigg hela dagarna.
Jag känner dock ett slags tyst accepterande från hans sida varje gång vi går in genom dagisgrinden. Ner med huvudet och …”okej då, jag går väl in här, men det är inte med någon glädje.”
I mina svartaste och värsta mardrömmar ser jag ordet AUTISM framför mig. Nu visar han lyckligtvis inte upp alla de kriterier som krävs för en sådan diagnos.
Förhoppningsvis har Kalle bara tagit ett steg tillbaka, som barn kan göra, speciellt efter en jobbig period. Vi har ju haft en del turbulens i familjen, min sjukdom, Kalles astma-attack i höstas.
Det här var inga roliga nyheter, men jag kände att jag behövde ”skriva av mig”. Vi har börjat acceptera ”läget” och försöker intala oss att detta nödvändigtvis inte betyder ett livslångt lidande för Kalle och oss andra utan att det är bra att vi kommer tillrätta med problemet i tid.
Hälsa familjen
/Fredrik

Varför låten I´m Not In Love?

En låt om kärlek, visst… men egentligen handlar den om förnekelse och det är därför den är med här.

I´m not in love
“Its just a silly phase I´m going trough,
I´m not In love. No, no..”

…försöker personen i sången säga till sig själv. Det är bara en “fas”. Inte på riktigt.