Ingegerd

– Det är en fin liten kille ni har, säger hon.
Kalle nya fröken finns där redan första dagen efter juluppehållet.
Hon är i Margaretas ålder.
Rutinerad.
Erfaren, lugn och trygg.
Precis en sådan fröken som Kalle behöver.
Vi träffas utanför avdelningen när jag ska hämta upp Kalle efter hans första dag på den nya terminen.
Nya fröken heter Ingegerd och jag får förtroende för henne ganska omgående.
Hon är också en som “ser Kalle” och hon lägger ofta märke till saker som jag inte tänkt på, eller sådant vi inte noterat som viktigt.
Precis som Margareta, fast annorlunda. Om ni förstår vad jag menar?
Inledningsvis delar Maria och Ingegerd på ansvaret och träningen.
Bägge deltar också på våra habiliteringsmöten. De känns oerhört lyxigt & tryggt att helt plötsligt ha två kompetenta personer som tillsammans tar ansvar för Kalles träning.

Ingegerd och Kalle trivs ihop. Det märks. Kalle testar henne till en början.
På sitt sätt.
Jag ser blåmärken och märken efter tänder på hennes händer. Jag vill be om ursäkt, men hon viftar bort det
Det ingår i jobbet, säger hon.

Kalle har svårt med lek. Han vet inte riktigt hur han ska göra. Ofta tittar han nyfiket på sina dagiskompisar innan han smyger undan i ett hörn och testar.
För sig själv.
Ingegerd ser snabbt att det finns en hel del saker som Kalle faktiskt kan, och vill, göra.
Bygga med klossar blir till slut hans stora grej.
Han bygger höga torn och det visar sig att han har en fantastisk känsla för jämvikt och balans. Han balanserar gärna och ofta, helst på livsfarliga ställen som kajkanter och höga stenar. Men han har full kontroll, hans kroppsuppfattning är suverän!
Kanske är det Kalles grej?
Hur utvecklar vi det?

Kalle blir med Ingegerds hjälp väldigt hemtam på Lagerlöf. Hans aggressiva beteende avtar och han börjar träna bättre. Han trivs. Han är lugnare och mycket mer harmonisk. Med Ingegerd finns det tid att ta långa promenader, att komma ut och få lite andrum och space. Sådant som Kalle behöver när inomhusmiljön blir för rörig för honom. Hemma märks mest att hans ordförståelse har blivit väldigt mycket bättre. Han förstår och kan göra saker vi ber honom om.
Kalle, stäng dörren!
Kalle, ta upp det du tappade!
Kalle, hämta ditt glas!
Maritta och jag ser på varandra: Fantastiskt, det funkar! Han lyssnar faktiskt!
Han förstår också frågor mycket bättre och nu kan han dessutom svara oss genom sina bilder.
PECS blir också mycket bättre. Ofta tar han fram bilden med den blå bilen när vi frågar vad han vill göra .
– Jasså, du vill åka bil.
Eller så visar han bilden som symboliserar ”Gå ut”. Det expressiva, talade, språket är dessvärre lika dåligt som tidigare. Han säger: ”Mamma”, ”Pappa” ibland “Ille”, men sen är det stopp. Han försöker, men blir som tidigare förlägen och generad.
Ibland pekar han på munnen, som att förklara: – Jag kan inte!

Flashback:
Kalle och jag går på öppna förskolan. Jag promenerar dit med Kalle i vagn. På hemvägen köper vi glass och jag har tajmat det så att han brukar somna precis när vi svänger in på vår väg. Då passar jag på att göra mitt. Pappaledighetens guldkorn. Men först ska vi leka.
Det finns en annan pappa där (annars är det mest kvinnor) som jag brukar prata med. Idag är han lite bekymrad över sin pojk.
– Kalle är så framåt. Titta bara. Han är så rejäl! Christian är mest rädd och tittar bara på. Nu får du ta för dig lite, gubben. Det är därför vi går hit.
Ð Men de leker mest bredvid varandra i den här åldern, säger jag förståndigt. Jag är också den erfarne av oss. Han är yngre än mig och det är första barnet. Jag känner mig säker, rutinerad. Tvåbarnspappan som varit med förr och dessutom känns faktiskt Kalle större och säkrare än de andra barnen. Det blir säkert bra ska du se, säger jag lite hurtigt. Innan vi går hem är det sångstund med fröknarna och deras fingerdockor. Men Kalle gillar inte att dörren stängs. Han får panik. Gallskriker. Jag är inte beredd på det. Har aldrig sett att han reagerat så här tidigare. En fröken öppnar dörren och då blir Kalle lugn igen. Han är måttligt intresserad av att sjunga, vill hellre ut och härja i stora lekhallen, men han sitter lydigt kvar och tittar och lyssnar under resten av sångstunden. Men han är inte så intresserad av att spela med i dockteatern. Vill inte ha någon docka och vill inte heller låna någon ägg-marackas.
Varför då?