Maria

Vi är verkligen på tå den första veckan på Lagerlöf.
Oroliga frågor till personalen:
– Har han gjort något dumt idag?
– Hinner ni med honom? Har han rivit eller bitit någon?
Men personalen på Lagerlöf kan det här.
De vet vad som krävs och menar att vi kan lugnt lämna över punktmarkeringen av Kalle till dem.
Säger dom, ja!
Den första tiden på Lagerlöf är verkligen upp och ner.
Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan
Kalles humör varierar:
Arg & Ledsen
Nöjd & Glad
Maritta och jag är dock konstant oroliga.
Mest hela tiden.

Jag sitter på kontoret och rycker till varje gång min telefon ringer.
Hjälp! Nu ringer Maria och ber mig komma och hämta hem honom!
Nu har han klappat till någon dagiskompis, eller, – ännu värre – rivit någon.
Det blir så fula sår, och vi har väl kommit ihåg att klippa naglarna?
018-727 på displayen indikerar att det är ett kommunalt nummer, men det är bara Maritta som vill höra hur det gick på dagis i morse!
Puh!
– Jodå, det gick bra. Han verkade vara på bra humör, inga protester.
– Puss.
– Hej då.
– Jag hämtar Kalle.
– Vi ses hemma.
Det är lugnt…

När jag kommer till förskolan för att hämta Kalle ser Maria inte alltför pressad ut.
– Kalle har haft en bra dag, säger hon . Undrar det ja, tänker jag.
Men efter någon vecka kan jag lugna ner mig.
Det är nog som hon säger.
Faktiskt.
Det händer ingenting, Maria och hennes kollegor har full koll på Kalle.
Personalen kan det här. Jag ser visserligen riv och bitmärken på Marias armar och händer, men ingen av de andra ungarna råkar illa ut och vi känner att vi kommer att kunna gå på föräldramöten och picknickar utan att skämmas.
Vi kan ta det lugnt. Och tiden som följer blir helt annorlunda.
Rutindagar.
Som för de flesta andra föräldrar, antar jag. Inget särskilt händer.
Vissa dagar är dock mycket speciella.
Det är när Kalle haft en strålande dag på den nya förskolan. När fröknarna berättar att han har varit sååå duktig, så glad och bara lite busig.
Han har lekt och han har tränat jättebra. Han har till och med sagt några ord!
De här dagarna spinner man loss i glädje.

Efter en termin bestämmer vi i samråd med Maria att begära en extra resurs till Kalle. Det har visserligen gått bra den här terminen, men tiden Kalle kräver finns helt enkelt inte i den ordinarie personalgruppen.
Framförallt är det träningen som blir lidande. Han behöver en egen fröken. Maria är medveten om hur svårt det är att hitta en person som dels är kompetent och som också ska passa in i den lilla, tajta, personalgruppen.
Det blir inte lätt.
Men vi har tur.
Ännu en gång.