Avsked

Margareta ska sluta!
En morgon berättar Margareta att hennes make har fått jobb på annan ort och att de ska lämna Uppsala.
Lämna förskolan, lämna oss och Kalle.

Avlösarna har bokstavligen avlöst varandra under hösten och vi är numera beredda på att allt kan hända. Vem som helst kan försvinna
Så även Margareta.
Hon kommer att flytta i juli. Men nu är det vinter och fortfarande långt till sommaren, vi har gott om tid att planera, vilket känns väldigt skönt. Även om hon försvinner så kanske det kan komma något positivt i och med förändringen.
Margareta är inte mer än människa, hon blir också trött och ibland ser jag att hon nog skulle behöva vila från Kalle ett tag. Jag vet ju hur krävande han är.
Margareta hinner vara med och hjälpa till med övergången till det nya och det är jätteskönt. För något nytt måste till. Det känner vi allihop. Margareta har varit inne på det ett tag. Kalle behöver ny miljö, han behöver komma till en mindre grupp, helst med lite större barn. Han behöver en lugnare omgivning. Men en flytt från det trygga dagiset kommer att bli påfrestande, det känns betryggande att Margareta hinner vara med om den innan vi tappar henne.

– Margareta har varit mer än en resurs, hon är den enda som verkligen vet hur vi har det, brukar Maritta säga. Hon är stöttepelaren i vår värld just nu, men vi måste ju lära oss att klara av detta utan Margareta.
Orkar vi med att träna in en ny person i nätverket, eller finns det kanske personer i kommunen som kan det här med träning enligt uppsalamodellen?
Det finns förskolor med resursavdelningar. Vi har läst om resursavdelningarna i Föreningen Autisms medlemstidning. Vi hör med förskolemänniskorna på kommunen…
– Jovisst, vi kan undersöka om det finns platser på någon av resursavdelningarna, vi hör av oss!

Efter någon vecka får vi veta att vi har två alternativ:
Det finns en resursavdelning inom samma rektorsområde som har lediga platser och det finns en annan på andra sidan sta´n som kanske har en ledig plats. Dom vill träffa oss först.
Vi besöker bägge förskolorna, men det är aldrig något snack om var vi vill ha Kalle.
Avståndet spelar ingen som helst roll, Kalle ska gå på Lagerlöfs förskola från och med augusti.
Vi känner det redan efter ett par minuter.
Här finns kompetens och här finns ett intresse för ungar som Kalle.
Efter några veckor får vi besked att Kalle har fått en plats på Lagerlöfs förskola
På resursavdelningen.
Vi är jättenöjda.
Kalle och Margareta ska dit på besök och träffa hans nya fröken.
Hon heter Maria. Hon är i Marittas och min ålder, har en tatuering på ena vristen och hon verkar vara en klippa på det här med bordsträning, PECS och allt annat vi lärt oss på barnhabiliteringen.
Hon behöver ingen introduktion, varken till autismen eller till uppsalamodellen.
Hon känns genuin på något sätt och hon visar att hon är intresserad av Kalle.
Maria och hennes kollegor verkar så proffsiga. Det kunde knappast bli en bättre flytt för Kalle. Margareta är också mycket positiv till Lagerlöfs förskola.
Det här kommer att bli jättebra för Kalle, säger hon.
Vi håller med.

Vintern rasar förbi, Kalle lär sig att det är på toaletten han ska gå när han blir kissnödig. Han har dock fortfarande svårt att sitta på toa och bajsa, väljer alltid blöja som han kommer rusande med när det är dags.
Men det är i princip slut med kiss och bajs i byxorna.
Han har lärt sig! Han behöver visserligen hjälp ibland, men det är ett mycket stort steg. Ett steg som vi inte trodde han skulle ta på många år.

Om Kalle har förstått att Margareta är på väg bort ifrån oss vet vi inte, men faktum är att när vi börjar prata om: “Nytt dagis”, “nya fröknar”, “Margareta ska sluta” så händer det någonting.
Eller så är det besöken på Lagerlöf som oroar?
En morgon i maj när Kalle vaknar är han plötsligt ilsken, vilket är mycket ovanligt.
Kalle är ju en glad kille. Han river mig och försöker slita tag i håret. Han kan visserligen reagera så när han blir riktigt förbannad, men det här är annorlunda. Han är inte ledsen, men där finns en rastlöshet och irritation som vi inte sett tidigare.

Hittar en dagboksanteckning som lyder:
“Är irriterad och klöser och slår. Hoppandet upp & ner, som vi sett väldigt lite av under våren, är tillbaka. Han fortsätter att vara lite rastlös och irriterad på dagis också”
Dessvärre fortsätter det här beteendet under hela våren och vi fruktar att det kan bli problem på det nya dagiset. Lagerlöf känner inte till den aggressive Kalle.
Tvärtom.
Vi har beskrivit honom som busig, sprallig (visserligen hyperaktiv) men i övrigt snäll och glad. Och han har hittills varit snäll – men ointresserad – av andra barn. Vi har aldrig behövt tänka på att han kan slå, riva eller bita någon annan unge. Vi har till exempel ofta åkt till det stora akvariet på Djurgården, där Kalle älskar att ligga inne i glastunneln och titta på alla fiskar. Inne i tunneln är det trångt och alltid fullt av andra ungar. Han kan visserligen vara lite bufflig och tränga sig fram till den bästa platsen, men han har aldrig visat tendens att ge sig på någon annan unge. Inte ens när någon buffat på honom. Han har aldrig brytt sig .

Nu händer det dock titt som tätt att han luggar och försöker ge sig på barnen på dagis. Fröknarna tvingas punktmarkera honom mycket mer än tidigare.
Vi försöker visa PECS-bilden (den med en stor röd hand) som betyder: STOPP, så gör man inte!
Men ingenting verkar fungera.
Margareta får också ta del av den här nya vreden.
Hon har rivmärken i ansiktet ganska ofta och jag skäms.
Långa revor i pannan och på kinderna.
Fast jag vet att hon inte tar illa upp. Det ingår dessvärre i jobbet, säger hon.
Kalle är ofta frustrerad, han behöver inte vara arg för att ge sig på någon, det kan komma när som helst och det är mycket svårt att förbereda sig på hans attacker.

På det nya dagiset kommer han inte att ha en egen fröken, där kommer inte att finnas resurser för att punktmarkera Kalle. Inte på samma sätt som Margareta kan göra. Det oroar oss och vi börjar undra om vi gjort ett misstag. Margareta är dock säker på att Kalle kommer att klara sig bra på Lagerlöf. Han är mogen för något annat, säger hon men jag förstår att hon också är bekymrad över den här vändningen.

Sommaren närmar sig och både Maritta och jag oroar oss för hur det ska gå den här gången. De två senaste sommarledigheterna har varit katastrofala och inför denna bestämmer vi oss – på inrådan av vår kurator Sara – att verkligen försöka förbereda oss ordentligt.
Vi begär därför att få sätta upp en “Individuell Plan enligt LSS”, som i praktiken är ett rådsmöte med alla inblandade parter. Biståndshandläggaren ordnar ett möte mellan oss föräldrar, dagis, barnhabiliteringen och kontoret för avlösarservice.

Det blir ett mycket givande möte. Det bestäms att Kalle kommer att få vara kvar på sin egen avdelning, med sina fröknar, en bra bit in i juli. Avlösarkontoret lovar att försöka skaka fram en eller två personer och biståndshandläggaren ger oss tillfälligt utökat stöd över sommaren. Inte för att det kommer att utnyttjas, vi vet hur svårt det är att hitta avlösare. Däremot känns det jätteskönt att Kalle kan vara kvar på dagis under större delen av sommaren. Tidigare år har hans dagis varit stängt och någon flytt till ett tillfälligt sommardagis är inte aktuellt.

Det här blir också den klart bästa sommaren på länge. Kalle har sitt dagis att gå till om dagarna och han får vara tillsammans med Margareta ända tills hon slutar. Vi gör en kortare resa till Varberg. Bor på hotell och spenderar de soliga dagarna på den intilliggande sandstranden. Vi har bra väder och Kalle badar, käkar glass och trivs.
Vi föräldrar hinner med att trivas vi också. Kalle är glad och Wille har lekkamrater på hotellet. Vi kan slappna av i vårt stora fina hotellrum, som till och med har ett litet kök. Fast visst känns det lite bittert när resten av hotellets gäster sitter samlade på hotellets veranda med en drink i solnedgången medan barnen äter glass eller leker snällt i hotellets trädgård.
Sådant kan vi inte göra.
Det går bort.
För oss blir det rummet, DVD´n med Nemo och, kanske – när Kalle somnar och om vi orkar – en stunds eget TV tittande. Sen måste vi sova, för det är en dag imorgon också och Kalle brukar starta tidigt eller så vaknar han mitt i natten.
Men vi har det lugnare än sommaren innan. Vi har blivit bättre på att hantera autismen. Vi vet att vi måste ha ett program som räcker hela dagen. Kalle gillar atbada och våra dagar i Varberg kretsar mycket kring bad.
Kalles semesterdagar ser därför ut ungefär gå här:

Efter frukost, bad i havet med pappa.
Glasspaus och sen bad i havet igen fram till lunch.
Att vara på stranden, eller sitta i vattenbrynet med hink och spade går bort.
Kalle är bara ur vattnet om det vankas glass.
Kalle badar i badkaret när vi andra äter lunch
Efter lunch badar Kalle i poolen med Mamma.
Glass
Cykeltur till stan och bad vid den lilla sandstranden i Varbergs centrum.
Hem till hotellet och bad i poolen med hela familjen.
Videostund innan middag
Biltur.
Stor Pommes på Donken.
Bad i havet med pappa tills solen går ner.
Video.
Sova.

Så ser Kalles dag ut, enformigt måhända, men det funkar.
Åt det ska man glädjas.

Kalles sommarlov blir tre veckor, vilket känns precis lagom. Vi har lärt oss en del från de två tidigare katastrofsemestrarna. Inga chansningar, vi är väl förebredda den här gången och vi ligger – nästa alltid – steget före.
Som någon förståndig person sa:
”Den här ungen måste sysselsättas, annars kommer han garanterat att sysselsätta oss”.

Innan Kalle sommarlov är över har vi ett glatt men tårfyllt avskedskalas hemma i trädgården. Vi har svårt att berätta eller förklara hur mycket Margareta har betytt för oss, men jag tror och hoppas hon förstod att vi inte kan tacka henne tillräckligt.
Jag kommer heller aldrig att glömma hennes: – Du är bra, Kalle!
Någonsin.
Jag vet att vi kommer att hålla kontakten, men avsked är jobbiga och både Maritta och jag känner att vi kommer att stå på en skakigare grund utan Margareta.

Ett halvår senare:
En dag så stod hon bara där. Kalle var inte beredd och till en början verkade han inte ta någon som helst notis om henne. Han sprang förbi, tittade på henne och fortsatte ner i vardagsrummet. Margareta, Maritta och jag satt och pratade ganska länge innan Kalle kom och visade något intresse. Margareta tog det försiktigt, väntade ut honom och efter en lite stund smög han upp bakom hennes rygg och ville ha kontakt. Det har gått över ett halvår sen de sågs. Vi har en mysig eftermiddag tillsammans, vi pratar om det som varit och vad som hänt sen sist. Margareta ser många förändringar hos Kalle, sådant som vi inte lagt märke till. När Margareta till slut ska gå försöker Kalle få henne att hänga tillbaka kappan. Han ger henne en puss mitt på munnen. Han vill att hon ska vara kvar.