Dröm

– Jag vill också… jag vill också… ha.
Orden kommer sakta, sakta. Rasslande och osmidiga som en trög och kylsprängd bilmotor en kall vintermorgon
Men de kommer.
Orden.
En hel jävla mening!
– Jag vill också!
Jag är förbluffad, överraskad och fullständigt euforisk. Känner mig som Håkan Hellström på lastbilsflaket i videon till ”Kom igen, Lena”.
Jag svävar ovanför marken och Kalle ser fundersam ut. Vad tar det åt pappa, tycks han tänka?

– Jag vill också ha, säger han igen.
Nu med betydligt distinktare ton. Han harklar sig, spottar liksom ut gröten som hindrat honom från att prata och börjar förklara:
Att han – minsann – vill ha samma saker som storebror Wille har!
Visst, självklart!
Du får allt du pekar på hinner jag tänka innan tillvaron blir flytande och oskarp.
Ett starkt ljud stör.
Det tar en stund innan jag inser att allt är som vanligt.
Det är morgon, någon spolar i toaletten och det tjuter som vanligt i våra gamla avloppsrör.
Skit i ventilen, enligt rörmokaren.
Jag har vaknat efter att återigen ha haft drömmen där Kalle helt plötsligt börjar prata.
Där han resonerar.
Drömmen återkommer med jämna mellanrum och den är lika ljuvlig varje gång. Jag har drömt den så många gånger att jag inte längre blir nedslagen när jag vaknar och märker att det inte var på riktigt.
Att det bara var en dröm.
Önskan om att Kalle ska få ett språk är så stark.
Varför blev det så här? Vad hände med Kalle? Vad hände med orden som försvann, och kom tillbaka, för sedan försvinna igen?
Ska vi skylla det på sommarlovet och uppehållet i intensivträningen? Då vi inte orkade fortsätta på egen hand.
Hade det varit annorlunda idag om vi stålsatt oss och fortsatt träna? Kanske hände det något med Kalles sinnen under den här perioden? Det är bara spekulationer, men visst kan jag känna skuld över att vi inte orkade.

Eller var det introduktionen av PECS?
Kalles förlust av de ord han lärde sig under Margaretas första termin föll samman med introduktionen av PECS. Jag vill hellre att han talar och har hela tiden känt ett litet motstånd mot PECS. Trots att habiliteringens logoped hela tiden försäkrar att PECS inte är ett hinder, snarare en hjälp, för att få ett talat språk så var jag tveksam.
Skeptisk som Dängrot.
Jag har ibland upplevt det som litet av att ”ge upp”.
Att PECS bara är det näst bästa.

Samtidigt ser jag hur bra PECS kan fungera. Kalle kan begära mat, han kan tala om att han vill åka bil, gå ut, gå på toaletten eller åka hem. Sådant som skapade kaos och konflikter tidigare då vi inte förstod vad han ville.
Kanske övervärderar jag det här med talat språk? PECS fungerar och vi kan utveckla det mycket mer.

Men faktum är att när jag träffar andra föräldrar till barn som har autism är språket alltid bland det första de frågar om:

”Kan han prata?”