Barnhabiliteringen">

Kapitel 13

Barnhabiliteringen

[ A Sort of Homecoming - U2 ]

Vi är på barnhabiliteringen igen. Sommarlovet är äntligen över. Det är dags för terminsstart. Vi har sett fram emot den här dagen hela sommaren. Äntligen ska vi få hjälp att hitta verktyg.
Ett bra ord.
Verktyg.
För att kunna ta itu med alla problem runt Kalles funktionshinder behövs det verktyg. För att fixa oss som familj och för att kunna bemästra Kalles svårigheter behöver vi många olika verktyg, helst en hel djävla verktygslåda.
Powertools.
Om det räcker.
Det är så det känns.

För han har ju autism.
Det är uppenbart nu. Det finns inga tveksamheter kvar.
Det är verkligheten.
Under sommaren har han tappat ännu mer och dessutom lagt sig till med en hel del udda beteenden som att stirra upp i taket, handviftande, konstiga ljud och underliga lekar.
Han har autism. Vi väntar bara på att någon ska säga det till oss.
Konstatera det.
Att det ska komma på papper.
Vi väntar på diagnosen.

Till vårt första möte kommer specialpedagog, psykolog och sjukgymnast. Kalle tycker det är kul, han får göra massor av roliga saker som att blåsa såpbubblor, hoppa studsmatta, gräva i en låda med småsten, jaga bollar och dricka saft ur ett litet glas. Han får till och med hälla upp själv ur en tillbringare. Han skrattar och har roligt. Kalle trivs, men Maritta och jag är på helspänn, söker reaktioner hos personalen.
Hur pass illa är det?
Vad tycker de?
Kan vi utläsa någon reaktion?
Är han ett hopplöst fall?

Kalle charmar alla med sitt sprudlande glada humör. Specialpedagogen Gerd – som är den som tar mest initiativ till kontakt – får till och med ett litet blygt leende. De pratar med varandra på Kalles eget “tick-e-tick”-språk.
Det är också något som vuxit fram på senare tid.
– Tick-e-tick, ticke-tick, bubblar det ur honom när han är på bra humör.
Vilket han oftast är.
Trots allt. Han är fortfarande en glad unge!
Allt som händer under den här halvtimmen filmas. Teamet ska sedan sätta sig och gå igenom filmen, diskutera hans beteende, och avgöra om Kalle är ett fall för barnhabiliteringen.
Klart han är.
Solklart.
Vi förväntar oss ingenting annat.
Men….
Innerst inne finns fortfarande ett lite hopp om att de ska säga något helt annat.
En helt orealistisk önskan förstås. Vi har ju själva sett förändringen.
Han är inte som andra barn och vi behöver hjälp nu.
Men det finns där ändå.
Hoppet.

Några dagar senare blir vi kallade igen, nu utan Kalle. Vi blir rekommenderade av Jennifer, som är psykolog, att skriva in Kalle på barnhabiliteringen för utredning.
Som väntat.
Några dagar senare träffar vi teamet igen och tittar på filmen. Vi är mycket nervösa, hur ska det kännas att se honom ur det här perspektivet?
Tillsammans med andra människor.
På TV.
Det känns rätt OK.
Faktiskt.

Vi och personalen turas om att kommentera de positiva saker som Kalle trots allt gör. Han ler i smyg åt Gerd, ger henne ett blygt ögonkast. Han skrattar gott åt Jennifer när hon blåser såpbubblor. Han häller upp saft så ordentligt ur en liten tillbringare. Han hoppar studsmatta som en Gud.
Ännu har ingen sagt att Kalle har autism.

Veckorna som följer flyttar vi nästan in i barnhabiliteringen lokaler på S:t Johannesgatan. Utredningen har tagit fart och den är ganska omfattande. Många och långa intervjuer och samtal. Kalle deltar faktiskt mindre än förväntat. Men vi talar desto mer om Kalle.
Vi går hem med högar av papper
Foldrar & Informationsblad.
Vårdplaneringar & Målsättningar.
Vårdbidragsansökningsblanketter & Kurskataloger.
Men allt det där stoppar jag in någonstans långt bak. Har inte tid för det just nu. Jag förstår att det är viktigt, men just nu känns det som om det inte får plats.
Jag får inte in mer. Min påse är full.
Jag är inte mottaglig för det som ligger utanför själva autismträningen.
Det är den jag vill åt.
Måste agera innan det är för sent, känns det som.
Vad ska “tidig intervention” annars betyda? Jag vill starta träningen nu, jag skiter i vårdbidrag och LSS, det får komma sedan. Allt har sin tid.

Varför låten A Sort of Homecoming?

Typisk 80-tals pampig U2 låt som innehåller svällande känslor som (kan få) får rösten att stocka sig och tårarna att trängas i tårkanalerna. Nu var vi äntligen hemma. Som när man står inför något nytt med stora förhoppningar. Som om du går in och gör avspark i första matchen i Fotbolls-VM. Vi var så taggade och förväntansfulla den där första dagen på Barnhabiliteringen. Det var verkligen vårt ljus i tunneln, för att citera Hans Holmér. Så här i efterhand känns det lite väl sentimentalt, det blev ju inte riktigt som vi trodde…

Across the fields of mourning 
Light in the distance