Sommarlov

Vårt fortsatta sommarlov blir definitivt inte någon bullerbydröm.
Långt därifrån.
Kalle blir mer och mer rastlös och jobbig. Han kan inte leka på egen hand och vi får svårare och svårare att leka med honom
Det blir mycket ”Molly Mus” på videon de dagar vädret inte tillåter badutflykter.
Vi turas om att jobba respektive vara hemma med barnen. Det blir tufft för Maritta som får vara hemma mest. Wille är irriterad över att lillebror är så jobbig. Att han tar så mycket tid.
Vi har aldrig tid med honom.
Bara Kalle.
Hela tiden
Vi hittar aldrig på något kul, vi pratar och tjatar bara om lillebror.

För Willes skull gör vi en kortare resa till södra Sverige, men det blir för mycket för Kalle. Att byta hotell varje kväll passar honom inte alls. Han blir väldigt hyperaktiv och stressad. Han sover dåligt, äter dåligt och är naturligtvis ständigt på ett uselt humör. Dessutom regnar det konstant och det är alldeles för kallt för att bada. Sista kvällen sitter vi på ett hotell utanför Oskarshamn. Kalle hoppar och far. River och sliter i allt som ligger framme. Han kan inte koppla av, han är jättehungrig men finner inget att äta. Ingenting passar.
Maritta och jag är irriterade.
På varandra och på situationen. Wille är orolig och släpper inte Maritta en meter ifrån sig. Regnet öser ner och hotellet har ingenting att erbjuda barn. Inte ens en gungställning. Men det regnar ju konstant, så det är kanske skit samma. Det finns ingenting annat att göra mer än att sätta sig i bilen och snurra runt på stan. Runt, runt i bygden tills Kalle blir lugn. Jag hittar en öppen grillkiosk. Kalle käkar en stor portion pommes frites och läget börjar så sakta stabilisera sig.

Maritta har under tiden försökt att berätta för Wille om vad som hänt med Kalle. När jag kommer tillbaka till hotellet sitter de länge på balkongen och pratar. Kalle har hittat ett akvarium nere i lobbyn. Han tittar på fiskar. Han är mycket fascinerad och kan sitta stilla ganska länge och bara följa dem med blicken.
Fiskar, akvarium och vatten tillhör de få saker som kan fånga hans intresse.
Jag hinner till och med ta en öl i baren som ligger strax intill. När Kalle väl somnat har vi ett litet familjeråd. Vi pratar om Kalle och varför vi ibland blir så ledsna. Wille lyssnar och jag tror han förstår. I alla fall just då. Jag vet att det är svårt för honom. Han har mycket att ta in och det är svårt att förstå. Det är svårt för oss och ännu svårare för honom.

Modfällda återvänder vi hem. Kalle trivs bäst i den rullande bilen och jag är för en gångs skull tacksam över att det är mer än 50 mil att köra.
Vi äter bara på drive-in-McDonald’s.
Att gå in med Kalle på någon av de överfyllda vägkrogarna är inte att tänka på. Vi försökte i Söderköping, men jag fick snabbt ta Kalle och gå därifrån. Det är vid sådana tillfällen jag faktiskt önskar att Kalles handikapp var mer synligt. De anklagande blickarna från präktiga mammor och pappor på söndagsutflykt med sina vattenkammade ungar blir för mycket, kanske skulle vi trycka upp en bunt visitkort med någon passande text som: ”Du har just bevittnat ett barn med autism, så sluta stirra!”
Är jag överkänslig nu?
För aggressiv?
Kanske är jag det. Att människor glor är inte underligt. Kalle beter sig verkligen udda ibland.