Utredning

Många har beskrivit utredningen som jobbig.
Så uppfattade inte jag den.
Tvärtom.
Det blev en befrielse.
Något hände.
Apparaten reagerade.
Med kraft.
Så många människor var plötsligt på benen bara för Kalles och vår skull!
Jag hade inte förväntat mig det.
Vi kände oss omhändertagna, vilket var oerhört skönt. Nästan så att Münchhausen- by- proxy blev begripligt. När utredningen startade fanns det inte längre några tveksamheter från vår sida. Kalle behövde hjälp, resten av familjen behövde hjälp, och det illa kvickt. Och vi var lyckliga över att det äntligen var igång.

Utredningen görs i princip helt av psykologen och kuratorn. Det är dem vi träffar, det är de som ställer alla frågor, noterar och nickar. Det finns specialpedagoger också. Och sjukgymnaster, logopeder, dietister och läkare.
Vi föräldrar får mycket utrymme. Kuratorer och psykologer finns där även för oss, vilket är en stor befrielse, för vi behöver hjälp. De lyssnar på vår sorg, berättar om strategier man kan ta till för att få ihop vardagen. Hur ska vi göra med storebror och hans sorg? Finns det någon han kan prata med?

Barnhabiliteringen är väldigt bra på det här. Vi känner att vi kan prata och att de lyssnar. Det känns oerhört skönt att berätta om hur vi har det, hur vi tänker och det känns skönt att kunna släppa fram sina värsta nattsvarta tankar om hur orättvist livet är och att det kanske vore bättre om Kalle aldrig kommit till världen eller om han dog. Det känns skönt att få höra att mina elaka och avundsjuka tankar gentemot andra föräldrar, som har ”normala” barn, hör till bilden.
Bilden av en kris.

Kalle läkarundersöks av en äldre doktor som strax ska gå i pension. Han är erfaren, har träffat många barn med funktionshinder och handikapp. Vi berättar på nytt vår ganska långa, och numera, välrepeterade historia.
Doktorn lyssnar.
Klämmer lite på Kalle, kollar reflexerna, och säger:
– Ja, som jag ser det så har Kalle idag ett ganska så ordentligt autistiskt beteende.
Han tycker att förändringen har gått lite väl snabbt. Den är inte ovanlig, men för säkerhets skull vill han göra en medicinsk utredning. En del barn uppträder till synes normalt fram till 2,5 års åldern för att sedan gå tillbaka, berättar doktorn. Det är inget ovanligt i sig. Men Kalles förändring är så pass märkbar och så snabb att han gärna vill göra en större medicinsk utredning för att utesluta några andra saker. Vanligtvis hoppar man numera över det eftersom erfarenheten visat att man sällan hittar några avvikelser.
I alla fall inga av betydelse.

Så bra.
Vi hade tänkt be om det. Vi har läst Gillbergs bok.
“Uteslut eventuella bakomliggande medicinska orsaker.”
Nu behövde vi inte tjata om det, vilket känns skönt. Vi vill inte vara besvärliga, vill inte uppfattas som jobbiga. Vi är så ivriga och angelägna att komma igång med Kalles träning.

Efter undersökningen småpratar vi en stund med doktorn ute i korridoren. Han berättar om autismmottagningen och den träning som Kalle kommer att få. Han verkar hoppfull inför framtiden. Det finns goda möjligheter till utveckling. Idag kan vi så mycket mer om autism än för bara tio år sedan. Det har hänt så mycket, berättar han. Innan vi går ser han på oss och säger:
– Vi är bäst i världen! Ni har tur som bor i Uppsala.
Jag vet inte om doktorns stora ord lugnade oss, men faktum är att flera i vår omgivning påpekat just detta.
Ni bor på rätt ställe.
Uppsala är bäst!