Sara

Barn- & ungdomshabiliteringen har semesterstängt.
Det är lugnt och tyst. Vi är ensamma i väntrummet, och i hela huset känns det som.
Maritta och jag sitter och väntar på Sara som är kurator och teamledare. Kalle är på dagis, det är sista veckan innan dagiset stängs för semester. Vi är försiktigt förväntansfulla. Det är här kompetensen finns. Det är här de sitter, de som kan något om autismen.

Sara står plötsligt i dörren.
– Är det Karls föräldrar, undrar hon. Sara ser verkligen ut som en kurator. Hon ser ut som en ”Sara” också, och hon känns trygg på en gång, redan vid första handslaget. Vi visas in på hennes kontor som är litet och trångt.
Hemtrevligt.
Mycket saker framme, teckningar på väggarna, lite småstökigt.
Bra vibbar.
Kurator Sara och BVC-psykologen slår sig ner på ena sidan av bordet, jag och Maritta på den andra. De ser vänliga ut.
Vi berättar lite om hur den senaste tiden varit. Vi berättar om Mallorca och flygresan som gick så jättebra, men också att Kalle blir mer och mer hyperaktiv och svårstyrd för varje dag. Det har hänt en del sedan vi var på BVC och psykologen undrar över hans hoppande, vilket är nytt för henne. Vi berättar också om hans rastlöshet och att han kan rusa runt, runt tills han stupar. Hon ser bekymrad ut.
– Har han ångest? undrar hon.
Det vet vi inte men han är helt klart värre än tidigare vad gäller humör och hyperaktivitet. Han är inte lika nöjd, inte lika lätt att sysselsätta. Han är rastlös och far omkring till synes i det blå. Han är mycket mer svårstyrd.
Det har hänt en del på bara några veckor.

Sara berättar lite om vad som kommer att ske när terminen börjar. Hon berättar om utredningen och hon berättar om autismmottagningen.
Hon berättar om tidig intervention och den modell man jobbar efter i Uppsala.
Allt låter bra.
Jättebra.
Vi får veta att Sara kommer att finnas på sitt kontor hela sommaren och att vi kan ringa när vi vill. Vi går därifrån stärkta, det känns som en bra första kontakt. Visserligen sa inte Sara något direkt avgörande, men det känns bra att veta att hon finns där och att vi ha någon att ringa, om så bara för att prata lite.
Någon som känner till oss och vår situation.
Träning och tidig intervention låter också bra.
Hoppfullt.
Det lilla vi får, suger vi åt oss.
Girigt.
Någon fanns där för oss.
Vi känner förhoppning inför det som ska starta.

BVC-psykologens medverkan? Ja, vi fick inte riktigt klart för oss varför hon var med. Hon kände väl att hon hade något slags ansvar för oss, antar jag. Vi fick naturligtvis ringa henne också om det skulle bli besvärligt. Men det var aldrig aktuellt. Hon tillhörde ett passerat stadium.

PS:
Ja, jag vet.
Vi är väldigt orättvisa mot BVC-psykologen. Det kan jag utan vidare erkänna så här i efterhand. Hon hade rätt i allt väsentligt och hon gjorde det hon skulle göra. Hon var rättfram och ärlig och hon ville bara hjälpa oss. Hon gjorde också sitt bästa för att snabba på processen. Dock fick hon den otacksamma rollen som budbärare, den som man inte ska skjuta. Men det gjorde vi.
Ofta.
Sorry.