Prat

– Apesin!
Han säger så om allt numera.
Kalle använder bara ”Apesin” när han ska benämna saker. Han tycker inte ens om apelsiner, så det är svårt att förstå varför han valt just det ordet. Både vi och Margareta reagerar på att Kalle säger så om allt han uppmanas namnge.
Åtminstone försöker han alltid med ”Apesin” först, för att se om det räcker. Han chansar. Funkar det inte så kan han försöka med något annat.
Som att testa lösenord.
– Jag måste korrigera honom, han försöker alltid med “Apesin”, säger Margareta en eftermiddag när vi ses på dagis. Vi har sittningar med Margareta varje torsdag då vi diskuterar veckan som varit och planerar hur vi ska gå vidare med träningen. Nu är det hans ovilja att använda andra ord än just detta evinnerliga ”Apesin”.

Vad gör vi nu?
Vi försöker träna fler ord, men Kalle blir lätt generad och ser väldigt konfunderad ut när man pressar honom. Det går bäst när han får viska fram orden. Någonting har hänt med talet, det kan vi konstatera. Övriga bitar i träningen löper på bra. Han har också börjat visa när han behöver gå och kissa, kanske det är dags att börja toaträna på allvar? Men det här med talet? Vad är det som händer? Vi blir frustrerade.
Fan, att det inte finns säkerhetsnivåer, precis som i frågeprogrammen på TV.
Det verkar inte som om det går att slappna av och glädja sig!
Jag gnäller, är frustrerad över att träningen tar sådan kraft och ändå blir det bakslag!
För träningsbördan är tung. Det har jag tyckt hela tiden. Ibland känns det som när man gräver i fin sand. Vi gräver och gräver, men sanden bara rasar ner längst kanterna och resultatet blir knappt mätbart.
Bara en liten, liten grop.
Du behöver en grävskopa med kapacitet, eller bevattning så att sanden håller ihop bättre, så kanterna inte rasar samman.
Margareta har haft både den sammanhållande funktionen och kapaciteten. Utan Margaretas hjälp hade vi aldrig kommit så långt som vi faktiskt gjort. Vilket jobb hon har gjort! För oss och för Kalle.

Trots det backar alltså Kalle språkmässigt, vilket känns oerhört frustrerande.
Fan!
Jag vill skrika och gör allt för att rädda det som räddas kan. Varje vaken stund försöker jag traggla ord med Kalle.
– Kalle, vad är det här?
– Säg Bil. Säg Pappa. Säg Mamma. Säg Kaka.
Allt Kalle ska göra eller vill ha kostar honom ett ord.
När Kalle rycker upp frysen och letar efter glass måste man vara där.
– Vad vill du ha? … Säg glass!
Kalle pekar ivrigt på glassen, rycker mig i ärmen men efter en stund kommer ibland ett motvilligt ”Gass”.
Bra, Kalle! Här får du din glass.
Så försöker vi göra i alla situationer när Kalle är motiverad.
Det vill säga, när han är hungrig, leksugen eller när han vill se på TV.
– Vad vill du göra, se på TV?
– Säg TV!
– Tve!

Men Kalles språk blir mer och mer begränsat och det är verkligen skitjobbigt.
Skitjobbigt att stå bredvid och inte kunna göra något.
Skitjobbigt att inte få någon hjälp.
På barnhabiliteringen är man frågande, men inte speciellt upprörd. De har ingen förklaring och jag upplever att ingen där vill prata om det. Satsa mera på PECS är rådet vi får.

Vi försöker med allt. Träna mer, men det blir bara besvärligare. Han skruvar på sig, ser förlägen ut när han inte lyckas få fram enkla saker som “Kaka”, “Cola” och ”Bil “. Till slut blir han frustrerad och ledsen. Vi släpper kraven, men det blir inte heller bra. Då tystnar han helt.
Jag bygger ett bildband i PowerPoint med ord han kan. Tanken är att eftersom han gillar datorn så ska vi leka fram orden. Men det är stopp där med.
Han försöker verkligen, men det går inte. “Mamma”, “Pappa” funkar, men sen är det stopp.
Ska han tappa det lilla han har en gång till!?

Flashback:
– Gud så han babblar den där ungen! När han börjar prata kommer ingen av er att få en syl i vädret!
Marittas väninna skrattar och petar till Kalle i sidan.
– Eller hur Kalle, Mamma och Pappa kommer inte att ha en chans!