Jul

En dag på jullovet är jag beredd att ge upp. Vi är hemma hela familjen.
Det är svinkallt ute och dagarna kryper fram.
Vi saknar vardagsrutinen. Vi tränar mycket de här dagarna, nu har vi ju verkligen tid.
Dessvärre tycker inte Kalle att det är speciellt kul. Han ledsnar snabbt, han saknar sitt dagis och sina rutiner och bryr sig snart inte om han får någon förstärkning eller inte. Jag tjatar på med mina imitationsövningar.
– Kalle, gör så! Klappa händerna, klappa på magen, peka på näsan!
Ingen reaktion.
Inte ens chokladbitar kan få honom intresserad!
Jag beklagar mig för Maritta.
– Det här är hopplöst, jag skiter i det här. Han är helt ointresserad av att imitera!
Kalle verkar inte förstå varför han ska hålla på och fåna sig så där.

– Gör något han kan istället, föreslår Maritta. Ta ett steg tillbaka. Låt honom lyckas. Försök att ha lite roligare.
Hon har rätt. Jag kör på framåt utan att se mig om.
Är otålig.
Glömmer att det är de små, små stegens metodik. Jag glömmer också att Kalle måste få lyckas. I min iver att gå framåt tar jag död på glädjen och därmed också motivationen. Strax innan jullovet är över viftar Kalle plötsligt till med händerna framför ansiktet. Vi sitter som vanligt vid hans lilla bord och tränar.
Han vinkade!
Han gjorde det!
Otroligt!
Plötsligt är det som om Kalle har förstått.
Jasså, vad det bara det han ville… Okej då.
Vi viftar & klappar resten av julen. Allt går plötsligt som en dans!
Att möta hans blick, att se att han förstod. Jag var tydlig, det gick fram. Vi lyckades!
Det är fantastiskt.

Flashback:
Kalle, hallå!
Kalle, heeeej!
Kalle, här är jag!
Kan han inte hålla käften, tänker jag och vänder mig demonstrativt om. Kalle sitter på mina axlar, vi står tillsammans med en drös föräldrar och syskon utanför Willes klassrum och väntar på att få komma in.
Det är klassträff. Föräldrar, syskon, lärare och elever som ska fika och umgås.
– Kalle … Kalle, heeej!
En bekant i föräldragruppen försöker få kontakt med Kalle. Han är ihärdig, har gett sig fan på att Kalle ska uppmärksamma honom. Vi har så sakta börjat inse att Kalle har autism, men än så länge är det bara våra närmaste vänner som känner till det. Mannen som vill ha Kalles uppmärksamhet vet ingenting om Kalles problem och han menar inget illa.
Han vill bara skoja.
Vill leka.
Vill vara snälla farbrorn, men det funkar inte.
Inte med den här ungen. Kalle är totalt ointresserad .
Jag blir besvärad, tycker att han är för gåpåig och jobbig.
Jag känner att folk tittar och undrar: Varför svarar inte ungen? Vad är det för fel?
– Kaaalle!
Snälla människa. Käften! … Ge dig för fan, vill jag skrika. Men jag gör det inte. Mannens hustru måste läst av mitt obehag, hon rycker honom lätt i armen och säger:
”Sluta nu, Kenneth”.