Föräldrasamtal

Vi är helt ensamma i det lilla väntrummet.
Det är tyst.
Som i graven.
Vi säger inte mycket till varandra. Vi sitter där i tystnad, vilket gör att hela situationen känns väldigt ödesmättad.
Bakom en av dörrarna i den intilliggande korridoren sitter psykologen. Vi såg hennes namnskylt när vi gick in. Vi väntar på det som kallas föräldrasamtal, eller utvärderingssamtal. Trots att vi vet att det inte gått bra på utvecklingsbedömningen, och att vi egentligen är där mest för formens skull, så är vi bägge mycket spända. Exakt på klockslaget öppnar hon dörren och visar in oss i något som förefaller vara hennes arbetsrum. Där finns ett stort skrivbord, dator, skrivare och en liten samtalshörna med stolar och bord.

På bordet finns ett paket engångsnäsdukar. De är strategiskt placerade på föräldrarnas sida av bordet.
Ty detta är ett rum där det kan komma att behövas engångsnäsdukar.
Vi sitter runt det lilla bordet, Maritta, psykologen och jag. Hon lutar sig bakåt och plockar fram en mapp, bläddrar lite i sina papper, tittar snabbt upp på oss … det är nu vi ska få ta del av hennes utvärdering.
Vi har bestämt oss innan vi gick in:
Snacka inte för mycket.
Låt henne prata.
Låt henne komma med synpunkter.

Och hon har gott om synpunkter.
Hon berättar att hon tycker vi gjort helt rätt som gått vidare med detta. Kalle behöver hjälp på barnhabiliteringen, och sedan börjar hon beskriva hur hon tänkte utforma sin remiss.
Vi baxnar! Jag kan någonstans förstå att hon gärna vill motivera sin remiss. Hon vill att den ska tas på allvar. Det vill vi också. Vi inser att Kalle behöver hjälp. Vi inser att barnhabiliteringen är rätta platsen för honom. Så långt har vi kommit i vår bearbetning av detta. Vi är i grunden överens med henne.
Men hon tar i för mycket.

Psykologen har hittat saker i sin bedömning, som finns med i hennes remiss, som är fullständigt främmande för oss. Där sitter vi med det positiva dagissamtalet i färskt minne och så får vi höra om vår sons besvärliga aggressivitet. Vi blir helt ställda.
Vi får veta att Kalle angripit ett annat barn. Han har slitit tussar av hår från barnets huvud.
Han har varit rasande.
Okontrollerbar.
Vi förstår ingenting och ber att hon ska förklara vad hon menar.
Ty detta är okänt för oss. Det här har ingen av personalen på dagis ens nuddat vid.
Vi har frågat. Vi frågade vid senaste mötet: ”Är han snäll mot de andra barnen?”
”Jodå, han är snäll, men han kan bli arg. Han kan bli arg om någon förstör det han leker med, men det blir ju alla barn … ”

Nu säger denna kvinna något annat. Eftersom vi är angelägna om att hon får iväg remissen snarast, så bestämmer vi oss för att underteckna den, men med en reservation mot avsnittet om aggressivitet. Hon verkar till en början inte tro oss.
– Men han försökte ju bita dig, kommer du inte ihåg det? Du blev ju
jätteledsen, säger hon till Maritta. Hon ser förvånat på oss och jag känner att hon tycker att vi förnekar. Att vi inte vill se det alla andra ser.
Vi envisas.
Vi köper inte det här.
Vi står på oss och till slut rycker hon på axlarna och säger:
– Jovisst, det är möjligt att jag kan ha uppfattat Elin fel, men jag tror inte det. Men om det känns bättre för er så skriver jag ett litet tillägg om det här på remissen. Hon vänder sig om och börjar knacka på datorns tangentbord. Efter en stund ber hon oss läsa från skärmen: “Föräldrarna samtycker, men ställer sig frågande till uppgiften om raseriutbrott.
– Blir det bra, undrar hon. Hon suckar visserligen inte, men jag känner tydligt att hon tycker sig ha gjort en eftergift.
För att lugna oss.
Vi som förnekar. Vi som inte vill se.
Jovisst, vi är nöjda.
Skrivaren rasslar till.
Allt är klart.
Det känns som ett avgörande ögonblick.
Vi skriver på remissen. Bollen är i rullning och vi ber henne göra vad hon kan för att det ska gå så snabbt som möjligt, för vi vill verkligen ha hjälp.

Innan vi går frågar jag lite mer om begreppet ”kontaktsvaghet”.
Kan hon möjligen förklara?
Vad står kontaktsvaghet för, vad betyder det?
Hon tvekar inte.
– Jag kommer att remittera Kalle till barnhabiliteringen autismteam, säger hon. Kontaktsvaghet eller kontaktstörning ligger inom det fältet … autism alltså.

Vi är förbannade när vi kommer ut.
Mer förbannade än ledsna. Så jävla oproffsigt!
Vi känner bägge två att det ligger en hel del missbedömning och konstiga budskap i detta.
Vad har dagis sagt egentligen? Ljuger de för oss?
Vi åker dit omgående. Vi måste reda ut det här.
Elin blir lika bestört hon.
– Har hon sagt så? Jag kan inte tro att det är sant … Hon lovade ju …
– Lovade vadå? undrar vi misstänksamt.
– Jo, hon ringde hit och ställde frågor om Kalle.
Jag svarade givetvis, eftersom jag visste att hon var inkopplad, men jag ville inte att mina svar skulle hamna på pränt i någon journal, det sa jag till henne.
Hon frågade bland annat om aggressivitet och raseriutbrott, fortsätter Elin. Jag sa som det var, att han en gång blivit riktigt arg i sandlådan när ett annat barn förstörde hans lek … men det var inget märkvärdigt. Det var rutin. Sådant händer ofta. Vi noterade det knappt och brydde oss inte heller om att berätta för föräldrarna, då vi tyckte det var en bagatell.
Så var det med det. Vi tror på Elins ord. Hon ser olycklig ut, detta blev inte bra och det känner hon. Vi stryker ett streck över det, men det känns naturligtvis inte bra med dessa dubbla budskap. Vi tar med oss Kalle och går hem. Just nu känns det trygga dagiset återigen som en kall och ogästvänlig plats.

Inte förrän vi är hemma igen frågar Maritta om jag också hade uppfattat att psykologen sagt att Kalle har autism.
– Jo, hon sa verkligen så. Kontaktstörning ligger inom autismfältet.
– Hur fan vågar hon säga så!
– Rakt i ansiktet på oss!
– Hur fan kan hon ställa en diagnos på Kalle efter 20 minuter?
Vi är lika upprörda bägge två. Ser på varandra, söker förtvivlat efter bra motargument.
– Hon vill nog bara vara säker på att remissen tas på allvar.
– Hon är ny, glöm inte det.
Det blir vår tolkning.
Det är så vi uppfattar det.
Det är så vi vill uppfatta det.
Vi enas om att det är så, för inte kan han ha autism.
Inte Kalle.
Inte autism.
Autism är ett alltför laddat ord.
Vi kan inte ta det till oss.
Inte autism.

Flashback:
Jag är på fest. Om två månader kommer Elin att vilja prata med oss om Kalle.
Men den här kvällen är jag glad. Vill ta världen i famn och fast det kommer att svida i plånboken bjuder jag gladeligen folk jag knappt känner på öl & vin. Vi sitter på Fredmans i Uppsala på efterfest.
Har varit på personalfest med mina gamla arbetskamrater och jag är glad, full och – framför allt- fullt frisk. Återställd. Jag är tillbaka efter en sjukdom som ingen riktigt visste vart den skulle ta vägen, eller hur det skulle sluta. Men nu är jag frisk och jag mår bra. Allt är toppen!
Livet är verkligen en berg-och-dalbana. Jag berättar för alla som orkar höra på om sjukdomen, om Wille och lille Kalle som nu är 2,5 år, och om våra framtidsplaner. För framtiden ser onekligen ljus ut. Nästan så man behöver solglasögon. Jag är så levande!