Annorlunda

Maritta har tagit ledigt en dag för att med egna ögon se hur Kalle fungerar på dagis. Vi har givetvis varit mycket på dagis tidigare också. Det är inte längesedan han skolades in och det är inte alls längesedan vi fick lov att vara med honom efter nystarten av höstterminen. Dessutom sitter vi ofta en stund i dagrummet eller på gården och pratar om dagen som varit när vi hämtar honom.

Det blir en chockartad upplevelse.
Kanske är det så att man knallar på i sin vardag utan att egentligen se sig omkring.
Man ser inte.
Man reflekterar inte.
Kalle är så annorlunda jämfört med de andra barnen.
Han vill inte sitta med vid samlingen, han vill inte sitta med vid sången, han kan inte ta av och på ytterkläderna själv.
Alla andra kan det.
Nästan alla andra kan det.
De som är i samma ålder, eller lite äldre, klarar av en massa saker som Kalle inte kan. Hemma tar vi av och på hans kläder. Det är oftast snabba ryck. Vi gör det per automatik. Utan att tänka oss för. Det är oftast bråttom, till dagis, till jobbet. Inte missa bussen. Maritta märker snart att Kalle gör allt på sitt eget sätt. Han ligger på golvet bredvid gruppen som har samling och iakttar.
För sig själv.
Han rör sig runt i rummet vid sångstunden. Han lyssnar och registrerar, lär sig melodin, men han sitter inte med de andra.
Återigen:
Han går för sig själv.
På sitt eget vis.
Annorlunda

Mot slutet av dagen är det sagostund. Alla barn kurar ihop sig tätt intill fröken Elin för att lyssna när hon läser högt ur Barbro Lindgrens ”Det lilla, lilla huset”.
Det är också en av Kalles absoluta favoritböcker.
Sommaren innan läste vi den, om och om igen, och han har lärt sig att härma alla kuckelikus, vov-vovs och mjau-mjaus.
Han älskar den här boken. Speciellt när tuppen skriker “Kuckeliku” och äter potatismos.
Inte nu längre.
Maritta är tvungen att gå ut när hon märker att Kalle inte klarar av att sitta ner och lyssna.
Han far runt i rummet.
Osalig.
Hyperaktiv.
Kan inte koncentrera sig.

En av fröknarna försöker trösta Maritta så gott hon kan. Kalle märker det inte, han är speedad och far runt, runt i sin egen lilla värld.
För Maritta blir dagisbesöket avgörande. Hon inser nu att det som psykologen påstår är riktigt. Det blir så uppenbart. Vi kan inte värja oss för detta längre.
Vi och Kalle är i stort behov av hjälp.
Något är fel.
Ordentligt fel.
Har han verkligen autism?
Är det på riktigt?
Vad har hänt med vår lille glade försigkomne pojke?

I efterhand födde Marittas dagisbesök stor ångest.
Massor av skuldkänslor.
Hur kunde vi missa detta?
Varför gjorde vi ingenting tidigare?
Varför dröjde vi?
Bekanta till oss till och med antyder att vi kanske kunde ha upptäckt detta tidigare om vi inte varit så upptagna av jobb och annat …
Som om vi hade kunnat påverka hans utveckling om vi bara varit mer observanta. Sådana kommentarer gör fruktansvärt ont.
Idag känner vi ingen skuld. Förändringen gick snabbt. Den rullade in likt en dimma som bara blev tätare och tätare.
När man står mitt i den upplever man inte förändringen på samma sätt som en som kommer utifrån.
Vi gjorde det inte. Ingen annan som befann sig i Kalles närhet gjorde det heller. Inte förrän det blev alldeles uppenbart. Idag kan vi trösta oss med att det inte fanns någonting vi hade kunna göra för att påverka utgången.
Ingenting vi kunde ha ändrat på.
Ingenting att hejda, eller, stoppa.
Det finns inget ”försent”.
Vi behöver inte känna skuld.
Den som påstår något annat har fel.
Men.
Då och då kommer det en våg av dåligt samvete. Det känns som om vi varit försumliga. Vi borde ha vetat bättre. Vi borde ha sett något. Inte för att det hade förändrat något, men vi är hans föräldrar, vi borde ha vetat.
Det borde ha varit vi. Inte dagis.
Särskilt nu, när det gått en tid. Vi har facit i hand och vi har tittat mycket i backspegeln. Skådat långt, långt bakåt. Och visst är det så att den som söker också finner.

Flashback:
Plåck! Det ekar nästan när vakuumet släpper. Han kastar huvudet bakåt och andas ut, som efter en kraftig ansträngning. Plirar lite på oss, ser nöjd ut. Sen somnar han. Nöjd.
Det är mitt i natten och Kalle har precis avslutat en vända vid Marittas bröst. Han äter mycket, han är glupsk, han suger hårt och han verkar omättlig.
Ð Det är inte som med Wille, säger Maritta plötsligt. Kalle bara äter mig. Han känns annorlunda, så egoistisk. Vill inte ligga och mysa efteråt. Det är svårt att förklara, men jag njöt verkligen av att amma Wille. Det här känns inte likadant.
Hon låter nedstämd och bekymrad. Men jag är trött, vill bara sova och tycker att hon överdriver. Det är klart att första barnet är speciellt. Typisk mammagrej. Jag förstår att hon är trött men det är snart över, tänker jag. Det är ju så här det är med barn och han ska väl inte ammas så länge till. Men visst, hon måste vara skitless på detta eviga ätande. Vi kanske ska testa att ge honom nappflaska och dela nätterna ett tag, tänker jag innan jag somnar om.