Dagen är inne för BVC besöket. Vi har en förmiddags-tid. Vi tar bilen till det centrum där mottagningen ligger. Vi har varit där många gånger förr, men då har det varit annorlunda. Besöken hos distriktssköterskan då vi mätte, vägde och skattade Kalles alla färdigheter känns långt borta.
Han som alltid var så tidig med allting.
En välväxt pojke.
Stor och stark.
Kalle var tidig att krypa och tidig att gå.
Alltid den där ungen som alla berömde och förundrades över.
På toppen av alla kurvor.
+ SD. Alltid.
Är han verkligen bara 11 månader?
Otroligt.
Fantastiskt.
Nu är allt annorlunda.
Som i en annan värld, till och med väntrummet känns främmande. Inte alls som tidigare. Jag ser allt med nya ögon, som för första gången.
Nu är det nervöst.
Nu ska vi till psykolog.
Han ska bedömas.
– Hej på dej, Kalle!
Åh, så pigg han är, säger sköterskan.
Kalle är glad. Som vanligt. Han leker snällt i väntrummet. Vi iakttar.
Vi har iakttagit honom mycket noga den senaste tiden. Han är ganska tystlåten. Gör inte mycket väsen av sig hemma. Men han är oftast glad och blir ännu gladare då man busar med honom, men vill annars mest se på video eller titta i böcker. Han är lite dämpad. Vår distriktssköterska förklarar att det är en ny psykolog vi ska få träffa.
– Vår underbara barnpsykolog som varit här i massor av år har dessvärre precis slutat, men jag tror den här nya är bra hon också, säger hon.
Javisst, det är klart hon är bra. Varför skulle hon inte vara det? Det blir bra med en fräsch, uppdaterad person. Vi slår oss ner i väntrummet och strax ser vi en ung kvinna med stort rött, burrigt hår närma sig. Hon ser ung ut, tänker jag. Är det psykologen? Kan hon det här? Kan vi lita på den här tjejen?
– Hej, är det Karls föräldrar? undrar den rödburrige.
Vi säger alltid Kalle, tänker jag påpeka, men förstår att det är ”korrekta Karl” som står skrivet i hennes journaler. Jo, detta är Karls föräldrar. Som nu är ordentligt nervösa. Ska han bli godkänd?
Han blev kuggad.
Ordentligt.
Hon tyckte han undvek hennes blick. Han reagerade visserligen på inviter till lek när hon lockade honom med en skramlande nyckelknippa, men han undvek att se henne i ögonen.
Kontaktsvag.
En ny term.
Hon säger det rakt på sak och utan pardon. Ganska brutalt. Hon låter oss förstå att det är allvar. Hon har sett många barn och Kalle uppför sig, och reagerar, inte enligt normen. Vår historia om sjukdomar och jobbiga perioder viftar hon bort.
– Sånt klarar dom, säger hon tvärsäkert.
– Ni ska inte skuldbelägga er själva, ni har inte kunnat påverka detta.
Psykologen föreslår att hon ska testa Kalles färdigheter enligt en viss modell. En utvecklingsbedömning. Fyra tillfällen bestäms. Två träffar med Kalle, en med oss föräldrar och en medicinsk bedömning. Vi accepterar och sätter upp datum.
– Han är kontaktsvag, säger hon.
Vi går därifrån.
Tysta.
Förvirrade.
Kalle är glad och ivrig, han ska få glass.
Han brukar få det när vi varit hos husläkaren eller på BVC. Maritta och jag är fortfarande tysta. Efter en stund släpper förvirringen och vi kan börja prata med varandra. Börja “bena i röran”, börja ifrågasätta det vi just upplevt.
– Vad menar hon?
– Kontaktsvag?
– Bara för att han inte ville leka med henne och hennes djävla nyckelknippa!
– Hon är orutinerad. Synd att vi inte fick träffa deras ordinarie psykolog!
Vi resonerar fram och tillbaka. Letar efter luckor i hennes resonemang.
Vi hittar ursäkter också.
– Kalle var inte på humör. Han har aldrig varit intresserad av sånt där.
Vi värderar och argumenterar, fram och tillbaka.
Vi försöker muntra upp varandra med fraser som:
”Nu tar vi sats emot detta.”
”Vi får försöka se det som ett nödvändigt steg.”
”Det är ändå bra att hon tog oss på allvar”
Sådant man säger.
Vi är dock ense om att psykologen har fel, hon överdriver, men det är bra att Kalle får en ordentlig bedömning. Hon kunde ha avfärdat oss.
På natten söker jag på nätet igen. När familjen sover smyger jag upp, in i arbetsrummet till datorn. Kopplar upp mig och sitter ensam i det kalla blåa skenet från skärmen.
Jag har ett nytt ord: Kontaktsvag.
Återigen, många träffar.
Återigen, Autism.
Vi är på BVC för 18-månaderskontroll. Det är bara jag och Kalle. Maritta är upptagen med något annat, men jag går så gärna iväg med Kalle på kontroll. Han är ju ett praktexemplar, gossen!
Sköterskan, som är gammal i gemet, tycker också att han är duktig och framåt. Hon kollar reflexer,motorik och allmäntillstånd. Oj, vad han är stadig och han verkar vara väldigt livlig också, säger hon. Pratar han något? Jovisst, han kan säga flera ord. Eller hur, Kalle? Sköterskan prövar med en boll. Vad är det här? ”Boll”, säger Kalle. Hon testar med ”lampa”, ”bil” och någonting annat. Inga problem. Kan han peka ut kroppsdelar?
Mja, svarar jag, det vet jag inte. Vi har aldrig testat. Det kan Kalle inte. Visar det sig. Jaha, ska dom kunna det? undrar jag lite försiktigt Tja, det lär han sig nog snart! Inga problem.
Kalle var helt u.a.
Förstås.
Varför låten What Have I Done To Deserve This??
Återigen en titel som sitter som en smäck. Fast låten handlar om sviken kärlek ( minst 80 % av alla sångtexter handlar om det) innehåller den känslor som bitterhet och ilska. Hur många föräldrar till barn med olika typer av hinder,sjudom etc. har inte ställt sig den frågan ? Trots allt jag gjort blev det så här ??!! Va faaan!
What have I, what have I, what have I done to deserve this? How I’m gonna get through? What have I, what have I, what have I done to deserve this?