Autism

Både Maritta och jag är fortfarande upprörda över den här aggressivitetshistorien. Kalle har problem, det är helt klart, och vi vill verkligen ha hjälp. Men det här med aggressiviteten är för mycket!

Vi ältar detta fram och åter.
In absurdum.
Till slut inser vi att vi måste släppa det. Vi skiter i vad psykologen sagt om luggningar och våldsamheter. Hon har gjort sitt.
Vi glömmer henne.
Vi drar ett streck här och går vidare.
Det är inte hon som ska behandla eller jobba med Kalle i framtiden, hon är bara en i utredningskedjan. Skit samma om det står tokigheter på remissen. Vi har redan spillt för mycket energi på något som förmodligen är ett missförstånd.

Men vi kan verkligen ta på det här missförståndet. Det blir något konkret.
Det finns något som är fel i hennes bedömning. Ett “fel” som blir till ett vapen vi kan ta till. Vi blir förbannade.
Vi har rätt att vara förbannade och det känns skönt att få vara förbannad.
Vi har dessutom någon att vara förbannad på.
Det är bra.
Det känns djävligt bra.
Vi vet att vi har rätt och att hon har fel. Och just därför – att hon har fel – kanske betyder det att hon har fel i annat också?
Den vetskapen ger näring åt vår förnekelse. Det är därför vi hänger upp oss så länge på en skitsak.

En god vän ringer sent en kväll. Han har läst mitt mejl om Kalle och om vad som hänt. Vi har inte haft kontakt på flera år, men jag har alltid haft stor respekt för hans åsikter. Han är en klok person.
Han har berättat vår historia för sin svärfar som är barnläkare.
Visserligen är svärfar numera pensionär, men han har mycket stor erfarenhet vad gäller barn och barns utveckling. Han är ingen specialist på autism eller funktionshinder, men han har mött tusentals barn genom åren.
Han varken kan – eller vill – ställa en diagnos på Kalle, men ställer gärna upp som bollplank och rådgivare.
– Mejla Hans-Olof om ni vill, hälsar min vän.
Det vill vi gärna och det gör vi också. Vi behöver verkligen en ”second opinion”. Vi får snabbt kontakt och vi bestämmer en tid inom ett par dagar.

Jag står utanför Akademiska Sjukhuset. Maritta och Kalle ska komma med bussen. Jag betraktar noga alla barn som stiger av bussar eller som passerar förbi.
Det har jag sysslat med en tid.
Iakttagit och jämfört. Alla barn som jag möter.

Han är inte så annorlunda, försöker jag intala mig när en grupp förskolebarn rasar av bussen som Maritta och Kalle ska komma med. Det finns ungar i gruppen som påminner om Kalle, kan jag glatt konstatera. En av dem påminner väldigt mycket om Kalle! Samma slags rörelsemönster, lite spattig och rastlös. Han kanske inte är så konstig ändå? Jag försöker döva min oro inför mötet med Doktor Hans-Olof som sitter någonstans i huset mittemot busshållplatsen och väntar.
Kalle är på bra humör, han rusar in i hissen och vill trycka på knapparna. Vi åker högst upp i det gamla huset där barnteamet håller till. Byggnaden är gammal och charmig, duger inte längre till vårdavdelning men den är trivsam och vacker med höga, djupa fönsternischer och stora, tunga trädörrar med läderklädda karmar.

I trapphallen sitter inramade fotografier av människorna som jobbar i huset. Jag känner igen ganska många efter alla år på Akademiska. Min väns svärfar finns förstås där och.. BVC-psykologen! Maritta och jag upptäcker det bekanta ansiktet samtidigt.
Va! Hon! Rödburret!
Här också?
Ska hon vara med nu också? Då går vi hem.
Direkt.
Svärfar eller inte, det skiter vi i. Vi vill inte träffa henne igen.

Men så blir det inte.
Det är tomt och tyst. Avdelningen verkar övergiven, men vi hittar Hans-Olof i ett rum längst ner i en lång, mörk korridor.
Han ser trygg ut. Och snäll.

– Hej Kalle, säger han.
Noll respons från Kalle. Han tittar inte ens upp. Vi går in i ett stort lekrum där Kalle får härja fritt. Vi vuxna pratar. Hans-Olof vill höra vår historia och vi drar allt från första början.

Han säger inte mycket, nickar, hummar och kastar in en fråga här och där.
Kalle har under tiden blivit lite mer nyfiken på doktorn. Efter ett tag får Hans-Olof till och med ett litet leende när han försöker sig på att leka med Kalle. Vi sitter som på nålar …

– Det är inte riktigt bra det här, börjar Hans-Olof. Er lille kille har enligt min bedömning någon form av kommunikativ störning.
– Även om det här förloppet ni beskriver inte är så vanligt vid klassisk autism så befinner han sig definitivt inom det man kallar autismspektret, fortsätter han. Jag tycker jag kan säga det genom det jag har observerat här och det ni har berättat om hans utveckling. Jag är visserligen ingen expert på autism, men jag har sett en jäkla massa ungar i mina dar. Jag skulle definitivt råda er att gå vidare till barnhabiliteringen. Där får ni den bästa hjälpen man kan få.

Där kom det.
Marittas ögon tåras, hon sitter alldeles stilla med tårarna rinnande ner för kinderna. Jag har plötsligt en svällande medicinboll under bröstbenet. Jag har svårt att få luft och vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Jag börjar prata med Hans-Olov, babblar på, fast jag egentligen skulle vilja springa därifrån.
– Han har autism … fast ändå inte? Hur ligger det till?

Hans-Olof förklarar att autism är ett vitt begrepp och att man brukar prata om ett ”autismspektrum”. Det finns alltså utrymme för stora variationer men det finns också vissa gemensamma drag. Hans-Olof berättar kort vad som är utmärkande för diagnosen autism.

Det här är ett tungt ögonblick. Hans-Olof gör sitt bästa för att peppa oss. Han berättar lite om autismmottagningen och säger att vi ska försöka se framtiden an, det finns ingen anledning att “kasta yxan i sjön”. Barn har en förunderlig förmåga att oväntat ta raska steg i sin utveckling. Med rätt träning kan man komma långt. Samtidigt är det här en mycket jobbig period för en familj, det kommer att bli ett sorgearbete. Hans-Olof ser allvarligt på oss och i detta ögonblick landar mycket av det som snurrat runt i mitt medvetande.
Det här är på riktigt.
Kalle är verkligen annorlunda.
Han behöver hjälp.
Vi behöver hjälp.
Det här kommer att blir tufft.
Han har autism.

Flashback: Kalle och jag är i lekparken. Gungar och åker kana, leker i sandlådan. Där är fullt av ungar. Kalle och en annan, större kille spanar in samma lastbil i plast. De vill ha den bägge två och vi föräldrar får hjälpas åt att lugna ner pojkarna. Ni får turas om, säger vi förståndigt.
Kalle tar bilen och börjar köra runt, runt i gruset.
– Appbilen, appbilen säger han. Och kör så det sprutar sand och grus.
Den andra pojken tittar på lite surt, men han säger ingenting. Hans mamma och jag är bekanta sedan tidigare.
– Hur gammal är din grabb, går han på dagiset här intill? undrar jag. Kalle ska nämligen snart börja på förskolan. Hon berättar att pojken snart är fem år.
– Då kommer han till sexårsverksamheten i den nya skolan, eller hur?
– Jo, men han pratar så dåligt så vi vet inte hur det blir, säger hon efter en stund.
Hon ser bekymrad ut.
– När ska du börja prata, Olle.. säger hon plötsligt till sin son. När ska du börja prata?
Jag skruvar på mig, det börjar bli känsligt.
Andras problem. Kan vara jobbigt att bemöta sådant. Handlar det dessutom om deras barn så ÄR det jobbigt.
Man har ju småbarn själv.
– Lastbil, säger Olle plötsligt.
– Han pratar ju! Hörde du. Han sa lastbil!
– Jo, men mer än så blir det inte, berättar hon. Han kan säga enstaka ord, men inga riktiga meningar. Först trodde vi att han hörde illa. Vi har gjort en massa tester. De tror han har någon form av kommunikativ störning. Vi går på utredning på barnhabiliteringen.
– Oj!
Vad säger man?
Så tråkigt… jag beklagar… hoppas det löser sig. Allt jag kan komma på, som tröst känns platt och futtigt. Jag tycker bara så synd om henne.
En sådan tur att Kalle är så framåt.