Utvecklingsbedömning

Det blir bara ett bedömningstillfälle för Kalle.
Den första utvecklingsbedömningen är en katastrof.
Maritta åker iväg med honom en eftermiddag. Hon hämtar honom på dagis och tar bilen ner på stan. Jag är på jobbet.
Får inte vara med.
Bara en förälder får vara närvarande. Men det är lika bra.
Jag vågar i alla fall inte vara närvarande.
Aldrig.
Kollar hela tiden klockan. Vet att de ska in klockan tre. Jag räknar ner under hela dagen.
Två timmar kvar.
En timme kvar.
En kvart kvar.
Kvart i tre sitter jag utanför kontoret på en lastkaj och röker. Nu går de snart in, tänker jag. Är ohyggligt nervös, hade inte klarat av att följa med. Halv fyra kan jag inte hålla mig längre, jag ringer Marittas mobil trots att vi kommit överens om att hon ska ringa mig.
Inget svar.
Jag ringer i ett kör, var femte minut, men får inget svar. Telefonen är inte på. Illavarslande, hon har ingen brådska att ringa, hon har inga bra nyheter.

Vid halv fem ringer Maritta till kontoret. Hon ringer hemifrån.
De är redan hemma! Jag förstår omedelbart att det gått illa.
– Han behöver hjälp, säger hon. Han kunde inte göra någonting rätt! Sedan kommer gråten och vi bestämmer oss för att prata hemma istället. Jag förklarar hastigt för mina kollegor att jag måste hem. På jobbet förstår man att det hänt något, men jag orkar inte förklara nu, vill bara hem.
När jag rullar in på vår lilla gata står några grannarna och småpratar framför vårt hus. Men jag ser dem knappt, viftar bara bort deras hälsningsfraser och sökande ögon. I den stora världen rullar allt på som vanligt, obekymrat, men min egen värld är ur fas. Det känns som om jag befinner mig på sidan av. Jag finns inte i samma värld som de här människorna. Den, där man småpratar om gräsmattor, häckar och kostnadseffektiva värmepumpar.
Den obekymrade världen.
Jag känner mig inte hemma där.

Maritta sitter med Kalle i famnen i vårt sovrum.
Han är väldigt trött, knappt vaken.
Maritta är ordentligt upprörd men berättar kort vad som hände på utvecklingsbedömningen. Kalle var på uselt humör redan från start och misslyckades med det mesta. Maritta tvingas se på hur Kalle spårar ur fullständigt.
Han blir frustrerad och arg. Försöker till och med bita henne då hon försöker hjälpa honom. Allt Kalle gör registreras och antecknas.
Det gick åt helvete, säger hon.
Ordentligt.
Psykologen säger att Kalle behöver hjälp. Han behöver inte komma dit mer. Hennes bedömning är klar. Det är ingen idé att göra fas 2. Han klarar förmodligen inte av den heller. Hon ska skriva remiss till barnhabiliteringen.

De närmaste dagarna hjälps vi åt att stötta varandra, idiotförklara psykologen samt bearbeta den närmaste omgivningen för att få hjälp och råd. Vi är chockade. Maritta är väldigt uppriven efter besöket hos psykologen. Hon har aldrig sett Kalle så pressad förr. Så tillintetgjord.

– Det var hemskt, jag kunde ingenting göra, berättar hon. Han blev så frustrerad, han kunde inte göra någonting ordentligt. Saker som han kan hemma! Lägga pussel eller sortera ut leksaker. Det var fruktansvärt, jag åker aldrig dit ensam igen! Aldrig!

Nu är vi verkligen i brygga. Vi måste ta oss samman. Vi måste försöka göra det bästa, det rätta, få rätsida på hela den här situationen.
Samma meningar dyker upp hela tiden: … Det bästa… Ta sig samman. Vad är det? Hur gör man?
Ska vi:
Försöka gå på som vanligt?
Ignorera psykologen?
Gå på magkänslan ?

Vad är bäst?
Vi vet inte. Förvirringen är total.
Desperata telefonsamtal till släkt och vänner som försöker lugna, men nu hjälper inte ens det. Vi har allvarliga problem som rör vår yngste son, så mycket har vi förstått.
Men.
Vi har en son till. Plötsligt inser vi att Wille också finns där, förundrad och ovetande, mitt i allt detta. Varför är Mamma så ledsen, varför är Pappa så tvär och frånvarande?

Han undrar, men säger ingenting. Han kryper närmare, vill ha mer kontakt. Vill bli omhuldad och varsamt behandlad.
Som sin lillebror.
Naturligtvis.
Vi bryr oss endast om Kalle. Alla som ringer har samma fråga: Hur är det med Kalle? Det är allt han hör. Hur är det med Kalle? Det påminner om när lillebror föddes. Alla som kom hem för att titta på den gullige, lille bebisen. Kalle stal scenen den gången och det var jobbigt. Nu är han på väg att göra det igen.

– Du kan inte säga så där i telefon när Wille lyssnar, säger Maritta.
– Förstår du inte att han blir orolig, fortsätter hon. Han är redan uppskakad och så håller du på och snackar om autism!
Högt.
I telefon.
– Tänk dig för, han registrerar allt!
Vi står ute på altanen och jag har precis avslutat ett telefonsamtal med en vän. Jag har berättat vad psykologen sagt. Jag har berättat att hon pratat om kontaktsvaghet och att jag själv kopplar det till autism.
Wille sitter en bit bort och läser. Han har förstås hört samtalet. Han lyssnar och undrar. Han blir orolig över mitt röstläge och min desperation, för desperationen går inte längre att dölja.
Maritta har rätt. Jag måste skärpa mig, min oro får inte spilla över på Wille, det är orättvist.
Jag lovar mig själv att vara försiktigare, åtminstone tills vi vet mer och kan berätta och förklara.

Dagen efter har vi möte på dagis igen. Vi träffar förskolans pedagogiska ledare och fröken Elin. Vi berättar vad som hänt sen sist.
– Vad sa psykologen?
Hur gick det på bedömningen?
De lyssnar.
Förskräckta.
Ð Sa hon så !?
Ð Förskräckligt!
Vi enas genast om att psykologen har förhastat sig och att vi – tillsammans- ska försöka göra vårt bästa för att ge Kalle all tänkbar hjälp. För vi är överens om att Kalle behöver stöd och hjälp. Han behöver mer uppmärksamhet, och det ska ställas högre krav på honom vad gäller att ta hand om sig själv. Han ska till exempel kunna ta av och på jacka och skor på egen hand. Vi ska se till att han får mer tid för det både hemma och på dagis.

Psykologen har bara träffat Kalle ett par minuter så varför ska vi lägga sådan vikt vid hennes ord? Dessutom utfördes testet vid en för Kalles del väldig ogynnsam tidpunkt. Han var jättetrött och hade inte sovit middag. Inget mellanmål fick han heller den dagen. Han var hungrig och trött, helt enkelt. Inte undra på att det gick illa.
Varför fick han inte göra ett nytt test?
Varför fick han inte komma tidigt på morgonen då han oftast fungerar som bäst?

Vi går hem stärkta.
Det kanske inte är helt kört ändå! Visst har Kalle ett problem, men ingenting som inte vi gemensamt med dagis kan göra något åt. Den positiva känslan lever kvar ett par timmar. På kvällen när bägge pojkarna somnat tillsammans i vår stora säng sitter vi kvar en stund vid fotändan.
Vi ser på dem. Våra pojkar.
Bägge är speciella på sitt sätt. Kanske handlar det bara om starka och egensinniga personligheter?

Flashback:
Kalles blivande dagisfröken, Elin, är på hembesök. Hon hälsar på hemma hos de barn som ska börja sin inskolning till hösten. Kalle är mycket nyfiken på Elin.
Han hämtar en av sina favoritböcker, tar henne i handen och säger fodrande: – Läsa!
Elin och Kalle läser sagor en stund på hans rum. De får fin kontakt.
Det här kommer att gå fin-fint, tänker vi.