Tårar

Har varit på krogen med en god vän. Slappnat av med whiskey, rökt cigaretter och pilsnerfilosoferat över livet. Vi har inte pratat om Kalle, vi har diskuterat viktiga saker som sport, film, musik, politik och böcker. Jag har äntligen lärt mig att koppla av, att inte tänka på Kalle hela tiden. Jag behöver inte ringa hem och fråga hur läget är stup i kvarten. För jag vet ju att det är som det är.
Har bestämt mig för att promenera hem för att nyktra till och vädra ut lungorna. Alldeles för många cigg som vanligt, rena Camel-festivalen.
Det är en klar, kall månskensnatt och när jag befinner mig på den halvmil långa sträckans vackraste plats, precis där gångstigen går parallellt med Fyrisåns strand, kommer Badly Drawn Boys ”A minor Incident” genom mina i-Pod lurar. Låten ingår i soundtracket till filmatiserigen av Nick Hornbys bok ”Om en Pojke”.

Jag har inte sett filmen, inte heller läst boken, men jag har mycket noga läst det som Nick Hornby skrivit om just den här låten i antologin ”31 Sånger”. Jag har läst det flera gånger eftersom Nick också har en son med autism och just den här låten är sången till hans autistiske pojke, Danny. Trots att den egentligen inte alls är skriven
med tanke på vare sig Danny eller autism, så är detta sången om en pojke med autism. Det bara är så.
För första gången sedan allt detta drog igång kommer tårarna.
På riktigt.
Hejdlöst.
Den stora dammluckan öppnas och jag gråter som jag inte gjort förr. Jag kan i alla fall inte minnas att jag någonsin gråtit så här.
Inte i vuxen ålder. Texten säger – just då – så väldigt mycket och den handlar givetvis lika mycket om min Kalle som om Hornbys pojke.

You always were the one to make us stand out in the crowd
Though every once apon a while your head was in a cloud
There’s nothing u could never do to ever let me down
And remember that ill always love you

Jag kan inte värja mig, vill inte värja mig heller.
Kanske är det berusningen, kanske är det för att jag befinner mig på en så vacker plats.
Helt ensam.
Mitt i natten, badande i blått månljus.
Det är vackert och mycket vemodigt och känslan av att kärleken till ens barn är gränslös är så tydlig och påtaglig.
Trots allt.
Jag, som faktisk en gång tänkt det fruktansvärda: ”Det vore bättre om han vore död”, känner i denna stund obeskrivlig närhet och kärlek till Kalle. Autismen är ju egentligen helt oväsentlig. Det är ett moment av klarhet då jag faktiskt kan se att det här med autismen inte är hela världen, det är ganska OK.
Faktiskt.
Torka tårarna och gå vidare.
Livet är kort och vi finns här av en anledning och vad är det som säger att våra liv kommer att bli bättre eller sämre, lyckligare eller olyckligare, än någon annans?
Det kommer att fixa sig. Jag inser att det inte är någon mening med att titta bakåt, bättre nu att försöka se hur vi vill att vårt liv ska bli.
Närmare en religiös upplevelse än så kommer jag aldrig.

Klart är att låten påverkar mig för det har popmusik alltid gjort. Ni som har läst så här långt har redan insett det eftersom alla kapitelnamn har en rock/pop anknytning.
Ibland är det texten, ibland bara en ton eller lösryckt fras, eller så är det stämningen i låten som påminner mig om de känslor som finns och funnits. Jag kan läsa in oss i någonting jag hör. Ofta har det hänt under promenader till och från jobbet. Det bara stämmer.
Men detta ögonblick av ”uppenbarelse” är kanske också det första steget mot någon slags accepterande av sakernas tillstånd?

Flashback: Ungefär vi den tid då det började gå upp för mig att Kalle kanske hade autism snubblade jag som av en händelse över Nick Hornbys bok “Speaking with The Angel”, som för övrigt är titeln på en låt av Ron Sexsmith, vars text också återges i den här bokens inledning, som är en låt som egentligen inte alls handlar om handikapp…
Men, hursomhelst. Boken fanns där i ett pocket-ställ intill kassan på Ica och jag visste någonstans att Nick Hornby hade en koppling till autism. Köpte den därför och började faktiskt läsa redan i bilen ute på parkeringen. Boken är en antologi sammanställd av Nick där överskottet går till en föräldradriven skola för barn med autism där Nicks son är elev. I övrigt innehåller boken ingenting som har med autism att göra. Med undantag av förordet. Jag blev sittande en bra stund. Tror jag läste det ett par gånger. Jag hittade mycket i de förhållandevis få raderna. Jag hittade Kalle och jag hittade vår familj och jag förstod att det fanns många familjer som hade det ungefär som vi. Jag fick ett hopp när jag läste om Danny och de framsteg han faktiskt gjort tack vare ABA och jag kände att det kanske fanns ett en framtid.