">– Det kommer tillbaka ganska snabbt, säger man lugnande på barnhabiliteringen.
Träningen är färskvara. Man måste jobba hela tiden.
Vi är oroliga för att Kalle har gått tillbaka, framförallt märks det på hans tal. Det är inte lika lätt att locka ur honom ord längre. Han vägrar att säga vissa saker. Han ser förlägen ut, tvekande och han viskar vissa ord istället för att som tidigare säga dem högt.
Vi ska satsa på PECS den här terminen. Barnhabiliteringen har beslutat sig för att pröva en intensivmodell à la “Nanny-akuten” på några utvalda barn.
Under en veckas tid kommer teamet hem till oss, eller till förskolan, och tränar Kalle, Margareta och oss föräldrar i PECS.
För den som inte känner till PECS kan jag berätta att det betyder Picture Exchange Communication System och går ut på att Kalle, med hjälp av bilder, ska kunna kommunicera bättre. Vill han till exempel ha något att äta ska han först ge oss en bild på det han önskar. Bilderna förvaras i en liten pärm av filofax-typ som är fäst i Kalles livrem. Målet är att Kalle ska kunna grunderna i PECS efter en veckas intensivträning.
Träningsveckans första morgon blir Kalle väldigt förvånad, då plötsligt hela hans team från barnhabiliteringen, plus Margareta, sitter runt vårt köksbord.
Vi börjar med tuggummi.
Kalle gillar tuggummi med lakritssmak.
Vi lägger ett tuggummi på bordet.
Framför mig. Kalle sträcker sig efter biten, men han får den inte. Han rycker i min arm, som han brukar göra. Jag behåller tuggummibiten för mig själv. Logopeden Lisa ger Kalle en bild, hon sätter den i hans hand. Bilden föreställer samma tuggummi som ligger på bordet. Hon visar tydligt att hon tycker att Kalle ska ge mig bilden. Kalle förstår, han ger bilden till mig och belönas omedelbart med ett lakritstuggummi.
Voila!
Det går som en dans.
Efter en förmiddags PECS tränande har Kalle lärt sig att han kan ge bilden till vem som helst av oss.
Att det fungerar oavsett vem han vänder sig till.
Han har också lärt sig att skilja på olika bilder.
Vi kör på i samma goda anda de övriga dagarna och när veckan är över har Kalle uppnått målet. Han har sin lilla pärm, än så länge med ganska få bilder, och han vet att om han använder bilderna i pärmen så kan han få andra att göra det han vill.
Han förstår.
Han kommunicerar!
Flashback:
Kalle, 2 år, på dagis.
– Titta!
– Uppe!
Jag är där för att hämta hem honom, han är ivrig, entusiastisk och vill visa mig vad han varit med om under dagen. Han pekar, är engagerad.
– Titta! Uppe! Uppe! skriker han.
– Han vill nog berätta att vi har varit i skogen idag, berättar Elin. Han älskar skogen.
Han försöker berätta något …
Varför låten Sensitive Children?
Mike Scott och hans Waterboys har förföljt mig sedan tidigt 8o-tal då jag för första gången hörde “Church Not Made With Hands” på Musikörat i Uppsala. Sedan dess räknar jag mig som ett av deras svenska die-hard fans (tillsammans med tunga namn som SVT’s Micke Lejnegaard, fotbollspelaren Niklas Kindvall ,Lasse Anrell och Martin Ward) Jag kan dessutom numera (mycket stolt) säga att Mike Scott är en av mina “buddies” vilket i sin tur har lett till att jag har förstahandsuppgifter på att han skrev den här låten för en speciell person. En liten flicka han mötte på Irland. Hon var annorlunda och människorna runt henne hade väldigt svårt att acceptera henne som hon var. Om hon hade autism låter jag vara osagt. Jag tror i varje fall att det handlar om en person som liknar Kalle och sjunger alltid ”he” istället för ”she”.
Strange little alien acting like she don’t belong, strange little alien dancing to a different song, you can’t control her just love her hard and strong