Margareta

– Kalle har fått en ny assistent!
Berit berättar det redan första dagen efter lovet. Vi har inte tänkt så mycket på någon ny resursperson efter Anettes avhopp. Berit har gjort ett suveränt jobb och helst vill vi att hon fortsätter att jobba med Kalle. Fast vi vet så väl att det inte blir så.
Hon har andra uppgifter, men fick vi önska kunde tillsättandet av “resursen” få dröja ytterligare en tid. Vi är således måttligt intresserade, och inte speciellt förhoppningsfulla, när vi ska träffa Margareta den första gången.

Margareta är även hon strax över 50 år och utbildad pedagog. En lång, tunn kvinna som ger ett lite nervöst och blygt intryck när vi som hastigast skakar hand utanför träningsrummet på barnhabiliteringen.
Maritta, Kalle och jag är som vanligt där för att gå igenom nya övningar tillsammans med specialpedagog och psykolog.
Berit och Margareta ska vara med och titta på. Vi säger inte så mycket till varandra vid det här första mötet. När vi går därifrån frågar jag Maritta vad hon fick för intryck av Margareta.
– Jodå, hon blir väl bra, säger Maritta med en suck.
Det är så det känns.
Som en suck.
Ännu en ny person.
Jobbigt.
Man får blotta sig mentalt en gång till.
En ny person i nätverket.

Nätverk är ett viktigt ord på barnhabiliteringen.
Ett nyckelord.
“Vi i nätverket”.
Det syftar på den grupp personer som står nära eller deltar i Kalles habilitering. De som vet vad som sker runt Kalle. Ett lag som ska jobba ihop.
Teamwork.
Men oftast känns det som om vår laguppställning har stora luckor. Förutom Berit på dagis så finns det bara två ordinarie spelare i Kalles nätverk och det är vi föräldrar.
Jag och Maritta.
Men efter bara någon vecka inser vi att Margareta är given i Kalles lag. En resurs i ordets rätta bemärkelse.

– Har du sett vad hon har gjort idag?
– Har du pratat med Margareta idag?
Den av oss som hämtat på dagis har alltid något positivt att säga om Margareta. Det verkar fungera mycket bra.
Berit är också nöjd. Mycket nöjd.
– Nu hade vi tur säger hon. Margareta är jätteduktig! En fantastisk person.
Maritta och jag hade inte haft några synpunkter vad gällde den nya resurspersonen, hade inte lagt oss i anställningen. Vi var ju egentligen inte intresserade av någon ny. Vi överlät det på Berit och förskolechefen. Berit fanns ju där som den stora tryggheten, dock med begränsad tid att ägna åt träning, men efter allt strul som varit så var vi nöjda så. Det kändes stabilt. Nu öppnades dock en ny dörr. Med Margareta kunde kanske uppsalamodellen fungera även i praktiken.

Med Margareta vid sin sida gör Kalle stora framsteg under hela vintern och våren. Ord han tidigare använt börjar komma tillbaka. Än så länge bara i det lilla men, det är fantastiskt!
“Bil”, “Glass”, “Taft”, säger han spontant, då och då.
Margareta är så närvarande. Hon har en förmåga att närma sig Kalle, att alltid finnas där, hela tiden. Hon kryper upp i hans ansikte och jag ser att Kalle märker det. Han kan inte komma undan. Hon har ett sätt att närma sig honom på som är speciellt och han kan verkligen se henne. Det verkar som om de dansar till samma melodi, en som bara är deras. För första gången kan jag skicka ett positivt mejl till våra kontaktpersoner på barnhabiliteringen.

e-mail den 23 mars, -05
Tänkte ni skulle få höra något positivt från mig för ovanlighetens skull.
Kalles resursperson, Margareta, har nog gjort underverk. Nu händer det saker varje dag. Kalle är annorlunda, lugnare och mycket mer fokuserad när vi tränar. Hans ordförråd ökar för varje dag och han blir bättre och bättre i sin kontakt med andra. Flörtade t ex. med en okänd dam i väntrummet på Akademiska (hörselkontroll) idag.

– Ocka, säger Kalle en dag när vi sitter och tränar i hans rum. Jag förstår först inte vad han menar. Framför honom på bordet har jag lagt en bild på ett par strumpor.
– Strumpa, säger jag och pekar på bilden.
– Ocka, säger Kalle bestämt.
– Han säger “socka”, påpekar Maritta. Margareta har lärt honom att det heter “socka”. Inte strumpa.
Med hjälp av bilder kan Kalle efter en tid namnge många saker. Kläder, maträtter, fordon, frukter och djur.
– Vad är det?
– Byxa, säger Kalle.
Eller:
– Peka på “byxa”, Kalle!
Kalle pekar lydigt på bilden som föreställer ett par byxor.
För att göra det svårare får han flera bildalternativ att välja mellan: byxa, stol, häst.
– Peka på byxa!
Kalle kan lätt peka ut byxan, eller hästen, eller vad vi nu ber honom om, trots att han har tio andra bilder att välja på.
Han kan!
Han kan lära sig!
Han kan diskriminera.
Och i det här sammanhanget är det positivt att diskriminera.

.
Kalle börjar också utveckla sig i leken. Tidigare älskade han att gräva i sandlådan med sin stora grävmaskin. Han kunde sitta länge bakom spakarna och bara gräva, skopa upp sand och tömma i små högar. Han var riktigt duktig på att manövrera den lite bångstyriga maskinen. Detta försvann – som så mycket annat, som att cykla på trehjulingen – helt. Han visste inte längre vad han skulle göra, där, bakom spakarna eller bakom styret.
Eller så hade han ingen lust längre. Vad vet vi?
Nu berättar Margareta att han har börjar gräva med förskolans grävmaskin. Han härmar de andra barnen. Han gräver och kör skottkärra. Fast det är bara han som kör med skottkärran, säger hon. Var har han plockat upp det? Jag vet. Jag berättar för Margareta att vi håller på med trädgårdsarbete hemma. Gården ska göras om och jag kör skottkärra hela eftermiddagarna. Tonvis med sand och grus. Han härmar mig!