Mallorca

Hans-Olof lovade att göra det han kunde för att vi så snabbt som möjligt ska få komma till barnhabiliteringen och inom en vecka har vi faktiskt fått kontakt. Visserligen bara via mejl, men vi har nått fram.
De vet att vi finns.

Dock får vi veta att ingen bedömning av Kalle kommer att kunna ske innan höstterminen!
Barnhabiliteringen ska stänga för sommarsemester.
Luften går ur oss. Hjälp!
Vi vill ha hjälp nu!
Hela sommaren och ingenting kommer att hända!
– Va fan är det här för vård? Pojken är ju sjuk!
Jag blir förbannad. Upprörd och stressad
Kan inte tro att det är sant.

Jag skriver ett långt mejl till vårt bollplank och beklagar mig. Vad ska vi göra?
Hans-Olof lyckas faktiskt lugna ner oss.
Vi får några handfasta råd:
Vad Kalle behöver nu är trygga föräldrar som bryr sig om honom som han är.
Försök vara så tydliga och begripliga som möjligt.
Försök också att ladda batterierna till hösten.
Köp ett par böcker, läs på om autism, det skadar aldrig att vara påläst.
Försök att inte fantisera för mycket om hur framtiden skall gestalta sig, ingen kan säkert uttala sig om det nu.
Försök att verkligen ha semester hela familjen, åk till Mallorca som ni har bestämt. Väntetiden det är frågan om har ingen avgörande betydelse för Kalles utveckling.

Mallorca! Javisst… vi ska ju dit också!
Betalt och klart sedan länge, innan “problemet“ uppdagades.
Kalle hade ju äntligen åldern inne för en utlandsresa. Det skulle bli så kul att kunna resa igen med hela familjen. Nu känns det bara som en belastning. En prövning vi kunde ha varit utan. Men för Willes skull så måste vi åka. Han har sett fram emot detta. Han har planerat, han har läst på om Mallorca och hotellet. Vi måste tänka på storebror. Han ska få en så bra sommar som möjligt. Vi lever på råden vi fått av Hans-Olof.

Natten innan avresan till Mallorca vill inte sömnen infinna sig.
Det är inte den vanliga resfebern.
Tankarna far i väg. Helt utan styr.
Det ena skräckscenariot avlöser det andra.
Jag ser Kalle i akut psykos intagen på psykklinik.
Sprutor och sömnmedel.
Nunnor och krucifix i vitkalkade sjukhuskorridorer.
Tänk om han är sömnlös och bara skriker nätterna igenom.
Tänk om vi blir utkastade från hotellet
Tänk om han lever rövare på planet ner.
Han kanske får panik av att sitta i flygplanet.
Hjälp!
Detta kan bli katastrof!

Det blir jättebra.
Naturligtvis.
Kalle stormtrivs med havet och värmen på Mallorca.
Visserligen får vi jaga honom överallt, men vem får inte det som är på resa med en knappt treårig pojke? Han är egentligen inte mer annorlunda än de andra ungarna på vårt hotell, tänker jag. I sina bästa stunder, förstås.
Förutom att han hoppar.
Det är nytt.
Kalle hoppar.
Upp& ner, upp & ner, upp & ner, upp & ner.
Det ser sjukt ut.
Ett skutt rakt upp. Ibland blir det bara ett skutt men oftast måsta han skutta några gånger innan han kan gå vidare till något annat.
Det ser helt djävla galet ut och jag skäms varje sekund i barnpoolen. Det verkar som om han hoppar ivrigare och intensivare när han har roligt. Och han gillar ju att bada. Tyska mammor och norska farsor stirrar … och undrar …. ”Was is denn los” med den där ungen?
Eller är det jag som överreagerar?

Maritta tycker inte det är något att bry sig om.
– Om dom nu glor så låt dom glo! Skäms du?
– Nä, ljuger jag. Inte skäms jag.
Absolut inte.
Men jag simmar hellre med Kalle i den djupa delen av poolen än sitter och passar honom vid barnpoolen. För Kalle kvittar det. Han käkar spagetti, badar och vill ha glass hela tiden. Han är glad, han är nöjd. Precis som vilken unge som helst som är på semester.
Lycklig, lycklig.
– Simma, simma, bada, bada, säger han med ett skratt när vi är i poolen.
Han ögon lyser, han älskar verkligen poolen!

Kalle sover dessutom förvånansvärt bra i Spanien. Han blir visserligen lite rastlös de sista dagarna och vi har svårt att sitta och äta på restaurang, men på det stora hela blir Mallorcaresan mycket lyckad.
Den sista dagen hyr vi en bil och åker över hela ön till huvudstaden Palma och ett riktigt vattenland. Alla har skitkul och vi känner oss just då som en vanlig svensk turistfamilj.
Nästan.
Hemresan går jättebra. Inga större förseningar och Kalle håller god min hela långa vägen hem.
Nästan.
Den sista milen i taxin från Arlanda håller det inte längre. Av någon anledning börjar han gråta hysteriskt och är otröstlig. Han fortsätter att vara tröstlös hela kvällen och somnar så småningom snyftande i sin egen säng. Varför det blev så kan vi bara spekulera om. Kanske hade han pressat sig för att klara de påfrestningar som resande faktiskt innebär? Kanske var det bara lättnaden över att komma hem?

Vi har varit hemma några dagar.
En morgon ligger det ett brev från landstinget i brevlådan.
Det är adresserat till ”Vårdnadshavaren för Karl Hjelm”.
Den formella tonen skrämmer.

Innehållet är desto trevligare. Vi ska få träffa en teamledare på barnhabiliteringen, och det redan inom en vecka!
Visserligen gäller det bara mig och Maritta, Kalle ska inte följa med, men vi ska få någon att prata med.
Redan nu.
Mitt i sommaren.
Någon som vet något om oss och vår situation.
Fantastiskt!

BVC-psykologen kommer också att vara med. Det kunde vi ha varit utan.
Hon ringer en kväll och undrar om vi fått kallelsen. Hon vill försäkra sig om att vi kommer att infinna oss.
Självklart kommer vi.
Varför skulle vi inte komma?
Hon väcker fortfarande ont blod. Varför ska hon vara med?
Ut med det gamla.
In med det nya.
Ska vi ringa och be att få slippa henne? Kan vi göra så? Vi bestämmer oss för att inte krångla, vi behöver verkligen få träffa någon.
Kalle har försämrats en del sedan vi var på BVC. Hans hoppande är värst, men han är också ganska stökig.
Otålig och rastlös.
Det oroar oss. Ska vi agera mot hoppningen? Ska vi försöka bryta då han börjar springa runt, runt utan mening eller mål? Han kan springa tills han stupar.
Bokstavligen.
Vårdnadshavarna har många frågor, men mest av allt vill de träffa någon som är bekant med allt det nya.
Träffa någon som är bekant med autismen.

Flashback:
Klockan är halv fyra på eftermiddagen .
Vi kommer och hämtar på gården, det är dags att gå hem.
Kalle, nyblivet dagisbarn, leker i sandlådan, han ser oss inte.
Fröken knackar honom på axeln och visar: – Titta, Kalle, vem är det som kommer?
Han rusar oss till mötes.
Mamma, Pappa, ii-lle! Han tjuter av glädje, är strålande glad åt att se oss och boxar Wille i magen. Han skrattar med hela ansiktet. Han är en glad unge.