Föräldrafika

Det är sommarkalas på dagis. Jordgubbar på tårtan, saft till barnen, kaffe till de vuxna och blommor med stort tack till personalen.
Föräldrafika.
Jag har fortfarande lite svårt för samkväm av den här sorten. Har svårt att vara avslappnad då jag vet att jag kommer att få jaga Kalle runt på gården inför resten av föräldragruppen. De vet naturligtvis allihop vad som hänt med Kalle, men det känns ändå obekvämt. Men idag ska vi gå.
Man måste ju vänja sig.
Man måste gilla läget
Man måste försöka.
Fejsa världen.
Jag tar sats.

Det är fredag, solen skiner och Wille och hans klasskompis Emil hänger med mig till dagis. Killarna har själva gått på detta dagis och de vill gärna följa med och träffa fröknarna. Dessvärre är inte Margareta där, hon är ledig, och jag märker så fort vi kommer dit att personalen är lite ansträngd.
Skolgården är full av förväntansfulla föräldrar och ungar.
Tårtorna och kaffet ska fram, det är svettigt och någon ska blanda saft.
Nu!
Det är mycket hett och alla är stressade. Dammet ryker på den snustorra skolgården. På samma gård står en mycket ilsken Kalle. Han stampar med foten likt en uppretad tupp och är på ett djävla humör. Han är illröd i ansiktet, ilsken och gråtande.
– Det är Nemoflaskan, suckar en av fröknarna. Han ska prompt ha vattenflaskan med Nemo på, den som tillhör ett barn på den andra avdelningen. Vi har precis tagit av honom den. Det är därför han är arg.
Okej, tänker jag. Vi får väl skaffa en likadan flaska till nästa vecka. Jag lyckas lugna ner Kalle. Vi gungar en stund, han glömmer Nemo och sedan går vi bort mot den andra avdelningen där det dukats upp för årets stora tårtkalas.
– Kom Kalle, det är tårta! Kalle gillar tårta och sätter genast fart.
På trappan utanför avdelningen står givetvis Nemoflaskan.
Den åtråvärda flaskan är det första vi ser när vi rundat husknuten och kommit fram till gräsmattan där borden med tårtorna, kaffet och saften står uppdukade.
Kalle rusar fram mot den och när han inte får ta den blir han givetvis hysteriskt arg igen.

Jag känner stressen slå till och hur svetten sprutar när jag lyfter iväg en sprattlande, skrikande unge som klöser och slår. Kunde de inte ha ställt undan den förbannade flaskan! Varför inte ställa den innanför dörren eller var fan som helst?
Varför måste den stå kvar när de vet hur ”stark” den är för Kalle?
Jag frågar en av Kalles fröknar:
– Ni visste ju att han inte fixar att gå förbi den där flaskan, då kunde ni väl ha tagit bort den?
Jo, det hade de också tänkt göra, men de andra fröknarna menade att alla barn måste få ha sina saker framme och att Kalle måste lära sig att han inte kan ta andras saker hursomhelst. Alla måste behandlas lika.
Jovisst, så sant. Så är det naturligtvis. Kalle kan inte få styra allt och alla bara för att han har ett funktionshinder. Jag förstår deras synpunkter, men jag blir skitsur och tar den skrikande Kalle över axeln och går hem.

Jag förstår dem, men tycker på samma gång att de inte förstår oss.
Inte alls.
Man kunde ha gjort ett undantag den här gången. Om inte för Kalles skull så för vår familjs skull. Tårtkalaset var inte rätt tillfälle att uppfostra Kalle på och jag är övertygad om att barnet som ägde flaskan var fullt kapabelt till att gå in och dricka vatten.
Om han nu händelsevis råkade bli sugen på ljummet kranvatten precis mitt under pågående saftkalas.

Wille och kompisen kom släntrande hem en stund efter mig. De stannade visserligen och åt en tårtbit, men jag såg på Wille att han var lika ledsen som jag var arg. Vi kunde inte stanna på grund av Kalle. Vi är inte som andra familjer. Det blev en skämmig situation. Det blev så uppenbart att lillebror är annorlunda och jag tyckte så synd om honom.